ledning till att antaga de teorier, som Bismarck gjort gällande med afseende på skattebevillningsrätten. Af äldre berättelser från Wien synes, att finansutskottet blifvit enigt om, att utstryka betydliga summor, deribland en halt million gulden till de hemliga fonds eller, såsom man i Österrike kallar detta conto dispositionsfonden. Detta belopp skulle nästan uteslutande användas till inverkan på pressen, och utskottet fann, att en sådan bevillning icke passade sig för en verkligt konstitutionel stat; utskottet ansåg derjemte, att det fanns ökad anledning att afskaffa dispositionsfonden, emedan den hade den farliga egenskapen att ständigt tilltaga och varfi den nya budgeten upptagen med 113,000 gulden mer än i den föregående. Under förutsättning af, att regeringen inginge på utskottets fordran, ville det deremot bevilja 330,000 gulden, hvilka direkte begärts för de officiela tidningarne och således egentligen blott vore ett tillägg till den förra posten. . Bland öfriga för regeringen obehagliga saker, som bragtes på tal, må framhållas frägan om införandet af en civillista, hvarom ministören uppmanades att afgifva bestämd förklaring, men utan nytta, ty finansministern vägrade att i geheimestatsrådels namn härpå afgifva något svar. Man finner af allt detta, att österrikiska deputerade kammaren, hvars verksamhet för ut mestadels varit passiv i förtroende till statsministern Schmerlings makalösa löften, nu på allvar tänker begagna sig af sin myndighet; men med detsamma skall det ätven vara förbi med kammarens roll, alldenstund kejsar Frans Josef naturligtvis lika litet som konung Wilhelm i Preussen vill dela sin makt med en folkrepresentation och böja sig för en parlamentarisk majoritet. Att det förr eller senare måste komma dit hän, låg dessutom med nödvändighet i situationen: ty man kan icke i längden spela konstitutionel komedi i Wien, medan störsva delen af riket befinner sig un der militärdespotismens tryckning. Tyskarne ha i Österrike såsom annorstädes låtit dåra sig af de lötten som afpressades kronan under vanskliga förhållanden, och de ha blott hjelpt kejsaren ut från en farlig kris. Den fullständiga ringaktning, de visat för andra nationaliteters rätt, är icke egnad att uppväcka deltagande för dem, om de nu, sedan reaktionen åter kommit till krafter, börja en fruktlös kamp med absolutismen. Såsom säkert synes emellertid, att vi åter närma oss en afgörande politisk vändpunkt i Europa, och att den hållning Österrike kommer att intaga skall bli af nästan ett utslags verkan. Österrike befinner sig nemligen åter som Hercules på skiljovägen; det står det fritt att välja absolutism genom on närmare anslutning till Preussen och dermed till Ryssland, eller en mera liberal kurs genom att luta mot Frankrike. Om det går in på att svara concedo till Preussens (och Rysslands) planer i hertigdömena och kanske äfven i sjelfva Tyskland, är det nu i tillfälle att betinga sig vissa garantier för Venedig. Den allmänna meningen i Preussen är visserligen emot en dylik kombination, men hvad bry sig konung Wilhelm och Bismarck om allmänna meningen? Skulle Osterrike töredraga detta alternativ, måste den heliga alliansens synbara framträdande deraf bli följden och en med utbrott i hvarje stund hotande spänd ställning till Ttalien och dermed till Frankrike uppstå. andra sidan visar det sig, att lifliga underhandligar pågått och pågå mellan Österrike och Frankrike, hufvudsakligen i afseende på den italienska frågan. En tysk tidning säger ock härom: Vi se af de officiösa berlinertidningarnes uttalanden, med hvilken uppmärksamhet man från preussisk sida följer förhandlingarnes gång mellan Österrike och Frankrike. De äro i sanning äfven af afgörande vigt. Om det skulle vara möjligt, att dessa båda makter komme till förlikning med afseende på Italien, skulle Europa hastigt så ett annat utseende. Om Österrike stödde sig vid Frankrike, skulle dess sjelfförtroende och kredit vixa i utomordentlig grad, den dotva jäsningen i Ungern skulle försvinna eller åtminstone törlora i styrka, kabinettet i Wien skulle få mod att uppträda aktivt i törening med Mellanstaterna, och Preussen skulle plötsligt ha hela Tyskland emot sig, under det att det hotades vid Rhen. Muan kan derföre med skäl säga, att förhållandena här i Norden äro beroende af de italienska förhållandenas utveckling, möjligheten eller omöjligheten af en