lertid afträdde grefve Kochberg. Hans efterföljare, grefve Menedorsh instruerade österrikiske gesandten i Berlin, grefve Karelyc, alldeles i öfverensstämmelse med det sista Rech-Ji bergska förslaget, men ålade honom att tilllägga, att liksom Österrike satte mycket högt värde på alliansen med Preussen och icke var emot vissa modifikationer, måste det å andra sidan motsätta sig hvarje uthalning på successlionsfrågan och obetingadt sasthålla dess förbundsenliga lösning. Några dagar derefter tillade österrikiska kabinettet, att det på intet: sätt kunde samtycka till ett provisorium för längre tid. Det förhandlades nu fram och till-JI baka, och d. 5 Dec. förnyade Österrike ifrigt. sitt tidigare förslag i en särskild depesch. Wienerkabinettet framhöll, att de tyska stormak terna voro moraliskt bundna genom sin förklaring af den 28 Maj vid Londonerkonferensen, och att en lösning sådan som den föreslagna skulle tilltredsställa både Tyskland och hertigdömena. D. 17 Dec. ingick svaret från Berlin. Preussen förklarade att det icke kunde uttala sig med nödig klarhet om arfsfrågan, förrän dess framtida ställning till hertigdömena blifvit fullständigt ordnad. Preussens enskilda anspråk på hertigdömena voro icke formulerade i noten; blott en punkt finnes bestämdt framhållen: nödvändigheten af upphätvandet af den s. k. slesvigholsteinska grundlagen, hvilken betecknas som en rent demokratisk produkt. Depeschen uttalar äfven med lika stor bestämdhet, att Preussens ställning till hertigdömena är en sak, som alldeles icke angår Förbundet och endast kan ordnas genom förhandlingar mellan Wien och Berlin. Denna preussiska depesch har af grefve Mensdorsk besvarats kort före Jul. Om innehållet afs den sista österrikiska noten erfar man, att den i alla hänseenden fasthåller de tidigare förslagen och på ett särdeles energiskt sätt betonar Österrikes allvarliga vilja att åvägabringa en snabb lösning af frågan. . Dessa uppgifter kunna väl i allmänhet anses temligen korrekta. Åf dem framgår, att Österrike på sista tiden verkligen är i färd med att intaga en hotande hållning gentemot Preussen eller åtminstone att genera det i afseende på dess framtidsplaner i hertigdömena. Deraf följer likväl icke, att det verkligen skall komma till en brytning. Fruktan för att förlora fördelarne at alliansen med Preussen är hos Österrike starkare, än dess förkärlek för augustenborgaren och förbundsrätten. I dessa dagar har ätven offentliggjorts Preussens svarsnote till Munchenkabinettet afs d. 13 Dec. 1864, hvari Preussens ståndpunkt i afseende på omröstningen vid Förbundsmötet af d. 5 Dec. bestämmes. Det heter deri, att ett törsök till att sätta en ockupation af Holstein i st. s. exekutionen skulle vara ett öfverskridande af förbundets kompetens. Ett majoritotsregemente, som går ut på att inverka på Preussens politik utöfver de genom Förbundsrätten fastställda bestämmelser, skall Preussen på inga vilkor tåla; det måste anse ett öfverskridande af förbudskompetensen lika betydande med ett sörbundsbrott. Om majoriteten vid omröstningen d. 5 Dec. uttalat sig emot Preussen, skulle det ha gjort det fullständigaste bruk af den derigenom erhållna handlingsfrihet. ; Detta språk saknar åtminstone icke tydlighet och bestämdhet, och angifver att Preussen fattat sitt beslut. Senare Post. Det visar sig nu tydligt såsom äfven förutspätts, att Frankrikes kyrka skall komma att häfda sin sjeltständighetsrätt och sitt oberoende af påfven. En kejserlig förordning i Moniteur tillstädjor oflentliggörandet af den afdelning af encyclican, som berör jubileet, utan att uttala gillande af de klausuler, som strida mot kejsardömets lagar, friheten i Frankrike och den gallikanska kyrkans grundsatser. Ej nog dermed, det berättas äfven med anspråk på trovärdighet, att kejsaren uppmanat erkebiskopen af Paris, att åvägabringa grundandet at ett gallikanskt parti inom franska presterskapet och att föreslå en i Paris snart sammanträdande församling al biskopar, att afgifva en förklaring i samma anda gom declarationen af 1682 (förut af oss meddelad). Härmed må nu vara huru som helst, men säkert är, att encyclican beröfvat påtven stödet af mången välvillig kyrkans man i Frankrike och tvingat de af dess politici, som törut stodo honom bi, att ötvergitva honom. Hvad härat skall följa, är ännu icke godt att säga, men att något af vigt skall framgå härur, är otvifvelaktigt. I ett bref trån Rom till Times säges, att påtvens helsotillstånd är törträffligt, ja, så godt, att tron på hans odödlighet trol. snart skall bli upptagen bland den katolska kyrkans dogmer. Påtven sjelf tyckes dela denna åsigt. Från Tyskland som vanligt godt om poli tiska rykten. Huru det är med deras kärna, må lemnas osagdt. Så heter det, att Oldenburgaren nu erhållit det ryska afsägelsedokumentet, men så