AäAäAäAä 15— —— Fran Utlandet. England intager i närvarande stund en politisk ställning, hvilken är egnad att i mer än ett hänseende ingifva dess ledande statsmän bekymmer. Denna med faror hotande ställning är dock endast frukten af Englands eget utsäde. Dess egoism dref det att vägra sin medverkan åt Napoleon till adopterande af en storartad liberal yttre politik, i hvilken de båda vestmakterna skulle i spetsen för de europeiska staterna af andra rangen framrycka mot den österifrån annalkande absolntismen och bryta dess tillväxande makt. England lemnade Polen i sticket, öfvergaf denna för sin rättighet att letva kämpande nation, såg med moraliskt lugn den ryske autokraten underkufva revolutionen och dermed befästa sitt välde, samt hade ej något annat ord att säga mot despoten, än en vänlig insinuation om önskligheten af ett friare handelssystems införande mellan England och Ryssland. Följden deraf står nu klar. Lugnt i vester genom Polens underkastelse samt alliansen med Preussen och Österrike, går det ohindradt sin eröfringsbana fram i Asien och står nu redan vid de bergspass, som bilda det engelska Indiens portar. Ått tro, det Ryssland skall stanna här, vore, minst sagdt, enfaldigt; Rysslands inre lag bjuder det att eröfra alltjemt, och England skall icke kunna hejda kolossens tåg. Om man sammanbinder denna omständighet med den i Nordamerikas Nordstater rådande animositet mot England, en animositet hvilken alltid yppar sig mera skarp då seger vinkar åt nordvapnen ötver Södern, kan det, som sagdt, vara skäl för Englands politici att noga öfverväga det farliga i dess ställning. Det låter ju förutsätta sig såsom icke omöjligt, att ett krig mellan England och Amerika kan utbryta. År det icke troligt, att i så fall Ryssland skall begagna tillfället och sätta kronan på sina eröfringar i Asien genom att intränga i det engelska Indien? Vi böra nemligen erinra oss, att både Ryssland och Amerika i grunden äro Englands fiender: Ryssland emedan det är fientligt mot hvarje konstitutionalism, och England representerar ännu den långt utsträckta monarkiska konstitutionalismen; Amerika emedan England törledts af sin vanliga egoism och under kriget materielt understödt Sydstaterna samt gjort det möjligt för dem, att fullfölja och underhålla kriget. Visserligen är det sannt, att i längden är en allians mellan Ryssland och Amerika omöjlig, ty båda äro emot hvarandra fientliga poler; men innan den naturliga kampen mellan dessa båda, mellan solkfriheten och folkförtrycket, kommer till utbrott, kan England vara beröfvadt å ena sidan sina besittningar och kolonier i amerika, å andra sina besittningar i Asien. Men hvad är England utan dessa besittningar — hvad var Karthago, sedan romrarne plundrat det på dess kolonier? Det är väl möjligt att intet af detta kommer att inträffa, men man gör dock rättast i att icke, såsom mängden, glömma de stora verldshändelsernas gång för de små, icke den stora politikens sacer för den politik som sinner sig tillfredsställd i författandet at en mängd mer eller mindre väl komponerade noter. I sjelfva England höras redan varningsrop med anledning af Rysslands inkräktningar. Så skritver Morning Post t. ex. Så modernt det än blifvit i våra dagar, att Jördöma och tillochmed förlöjliga den ovilja mot Ryssland, som i forna tider var hos de s. k. gamle inderne en traditionel sak och på sin tid ledde till britiska armeens motgångar i Afghanistan, är det dock minst sagdt tvifvelaktigt, om reaktionen i den gamla åsigten icke gått tör långt åt motsatta hållet. De, som studera Central-Asiens i mörker höljda angelägenheter, hafva länge bemödat sig, att