i gräl om en annan sak; hon ville att jag skulle säga, att jag skulle ta betalning för barnet, och jag ville alls inte gå in derpå. Det var en glädje för mig att ha barnet, och jag var i goda omständigheter. Mylady, jag tog barnet med mig, och jag har sedan dess aldrig hört ett ord från henne, hvarken godt eller ondt. — Aldrig nånsin? — Aldrig. Min man låg länge sjuk hemma, och flyttade sedan till Paisley, der en god plats erbjöds honom. Några vänner till oss hyrde vårt hus i lslingtoa, med gardiner och mattor, och hos dem lemnade jag ett bref adresserudt till mrs Crane, född Benuchamp. Ingen har kommit och uttagit brefvet. — Och ni skref aldrig till Södra WennoLkk? lady Jane. — Det gjorde jag aldrig. Jag medger, utt jag var sjelfvisk; jag var rädd för att mista barnet, och min man hade fästat sig vid det lika mycket som jag. Jag räsonnerade så här: om hon ville ha barnet skulle hon säkert vända sig till mig, för att återfå det. Dessutom trodde jag, att jag skulle kunna skada henne genom att skrifva, och jag visste hvarken hennes verkliga namn eller hennes adress. — Men hur uttydde ni hennes tystnad — det att hon ej befattade sig med barnet. — Vi trodde, att dertill kunde finnus två skäl — att hon -antingen rest med sin man till Amerika eller någon atlägsen koloni — och hon hade sagt något derom de första dagarne hon bodde hos mig — och att de bref hon utbrast skrifvit till mig derifrän inte kommit fram, eller också att — ni får förlåta mig att jag säger ut det, mylady — att hon inte var gift och derför ej ville återfordra barnet. Jag trodde inte att det var så, men min man ansåg det möjligt. — Jane svarade icke. — Vare härmed hur som helst, fortfor mrs Smith, så voro vi glada öfver att få ha honom. Och innan min man dog i våras, var han under sin sista sjukdom oroligare för barnet än för mig. Efter hans död höll jag auktion och beslöt flytta till Södra Wennock, dels för att få veta så mycket som möjligt om mrs Crane och dels för att se om luften i gossens födelsestad kunde vara bra för honom; han har aldrig varit stark. Jag glömmer aldrig min bestörtning. när jag kom hit och tick veta att mrs Crane var död. Deu stackars Jane trodde, att hon aldrig skulle glömma den bestörtning, som bemäktigade sig henne föregående afton, då hon fick veta, att mrs Crane var Clarice Chesney. — Hvad som förefaller mig obegripligt är, att hennes man aldrig låtit höra at sig, fortfor mrs Smith, afbrytande tystnaden. Jag — jag försöker, som man säger, att lägga det ena tillsammans med det andra, men jag kommer ingen väg, mina försök slå illa ut. Det talas om en mörk karl, som observerats på trappan nära hennes rum den natten; man skulle kunna tro, att det varit hennes man, som smugit sig dit in, för att mörda henne. — Jag vet icke hvad jag skall tro, sade Jane, rysande. Medan jag hört er, ha andra dystra farhågor uppi i t