soka förvirra den allmänna och heliga ordningen och kullstörta det bestående samfundet samt förstöra alla menskliga och gudomliga rättigheter, stadse egna all sin slit åt att bedraga och depravera isynnerhet den oerfarna ungdomen och skola ställa allt sitt hopp på ungdomens korruption. — De skola aldrig sluta med att genom skändliga medel kränka det ena eller andra presterskapet, hvilket, såsom historiens monumenter bevisa, gjort den kristna, borgerliga och litterära republiken så stora tjenster, i det de framställa samma presterskap Åsäsom fientligt mot det för civilisationen och vetenskapen sanna och gagneliga framåtskridandet, hvarföre det bör alldeles befrias från åliggandet att undervisa och uppfostra ungdomen. Andra djerfves, i det de upprepa nyhetsmakarnes förderfvade och ofta fördömda meningar, att med märklig oförskämdhet underordna kyrkans och den åt henne af Herran Kristus öfverantvardade apostoliska stolens högsta auktoritet under den borgerliga myndighetens dom och att i saker som angå den yttre ordningen förneka denna samma kyrkas och denna stols alla rättigheter. Ty de tveka icke om att påstå, att kyrkans lagar binda samvetet endast då de promulgeras af den borgerliga makten; att de akter och dekreter af de romerska biskoparne, som afse religion och kyrka, tarfva godkännande eller åtminstone bifall af den borgerliga makten; att de politiska satser, som fördöma de hemliga sällskaperna, antingen de fordra ed om hemlighetens bevarande eller icke, och med kyrkans bann belägga deras gynnare och anhängare, . icke ha någon bindande kraft i de länder, der de tålas af den borgerliga regeringen; att den af konsiliet i Trident och de romerska biskoparna mot dem, som antasta och usurpera kyrkans rättigheter och besittningar, förklarade exkommunikation hvilar på en sammanblandning af det andliga med det borgerliga och politiska regementet för ernåendet af en blott jordisk fördel; att kyrkan ej kan förfoga öfver något, som kan binda de trognas samvete i hvad som angår de verldsliga tingens utöfning; att hon icke har rätt, att med verldsliga straff belägga öfverträdarno af sina lagar, och att det öfverensstämmer med teologien och den offentliga rättens grundsatser, att den borgerliga regeringen sättes i besittning af det som utgör kyrkornas, påfliga ordnars och fromma stiftelsers egendom. sOch de rodna icke, att högt och öppet bekänna sig till kättarnes grundsats att lära, ur hvilken så många förvänd meningar och irrläror härflyta: ty de upprepa, Åatt kyrkans makt icke är enligt gudomlig rätt skiljd från den borgerliga makten och oberoeude, och detta åtskiljande och denna oafhängighet ej kunna medgifvas, utan att den borgerliga maktens väsentliga rättigheter kränkas och usurperas af kyrkan. I veten dessutom, vördnadsvärda bröder, huru i dessa tider fienderna till all sanning och rätt och de oförsonliga fienderna till vår religion utsprida andra gudlösa läror af alla slag, i det de bedraga folket genom böcker, flygskrifter och förpestade tidningar. — I veten äfven att det i vår tid finnes de, som, ingifna af Satans anda, kommit till en sådan grad af gudlöshet, att de icke bäfva för att med djerf brottslighet förneka vår Herra Jesu Kristi allmakt och gudomlighet. Och i hänsyn härtill kunna vi icke underlåta att egna eder, vördnadsvärda bröder, det största och mest välförtjenta beröm, på det j icke mån tröttna att med den mest brinnande ifver höjer eder biskopliga röst mot så mycken gudlöshet. Lären, att konungarikena bestå på trons grund, och att det icke finnes någonting så dödligt, så nära fallet och utsatt för all fara som den tanken, att det är oss nog att ha den fria vilja, som vi erhållit i födelsen, och att vi, i det vi ej bedja Gud om något och glömma vår upphofsman, förneka hans makt, för att visa oss fria. Underlåten icke att lära, att den verldsliga makten ej allenast är gifven för verldens styrelsen, utan äfven och isynnerhet för kyrkans skydd och att det ej finnes något fördelaktigare och ärofullare för furstarne och konungarne, såsom vår företrädare St. Felix skref till kejsar Zeno, än att låta den katolska kyrkan njuta af sina egna lagar och ej tillåta att någon kränker hennes frihet. Ty det är visst, att då det gäller Guds sak, är det deras fördel att underställa sin kongl. vilja under Kristi prester och icke förlita sig på sig sjelfva. Påtven anbesaller derefter hållandet af ett jubileum under någon månad i nästa år och beder den hel. jungfrun medla hos sin son, ty eftersom drottningen (Maria) är sittande på sin ende sons, vår Herre Jesu Christi, högra hand, klädd i gulddrägt och öfverhöljd med alla slags prydnader, finnes det intet, som hon ej kan utverka af IIonom. — Vidare: låtom oss äfven anropa den högt salige Petrus, Apostlarnes furste, och aposteln Paulus och alla himlens helgon, hvilka, redan olifna Guds vänner, inträdt i det himmelska riket och, krönta, ega palmen, och, säkra om sin odödlighet, äro fulla af ifver tör vår frälsning o. s. v. i den stilen. Vigtigast är naturligtvis att erfara, hvilken verkan denna skrift utöfvat i de styrande kretsarne i Frankrike. I detta hänseende är den till hälften klerikala hoforganen la Franceeshållning isynnet beaktansvärd. Denna encyclica, säger bladet, har gjort ett mycket lifligt intryck ej allenast på de andliga, utan se oo OO La. 1 4