let i den med TtålLECn 1118 4 f18 la 50pÅc0tTU1 rentionen och om de skola, utan att röra hand ser fot, hålla till godo med den effekt, som sfver hela Europa måste frambringas genom ranska truppernas återkallande från Rom. )m de reaktionära makterna ej intervenera för påtven, skrifver en pariserkorresp., kan Frankrike lugnt fortsätta sitt verk i Italien, händelse detta ej skulle sjelft vara starkt nog. Gör den europeiska reaktionen återigen gemensam sak med det verldsliga påfvedömet, skall Frankrike anse det för ett angrepp, som icke kan nog kraftigt tillbakavisas. I så fall skulle Napoleon kunna föra ett krig, för hvilket den rika och tappra franska nationens alla resurser och hela entusiasm skulle stå honom till buds. Vi skola i betraktande häraf ha att afvakta händelsernas utveckling under nästa år, utan att med säkerhet behöfva frukta nå hi: got allmänt utbrott, hvilken evontualitet likväl s er dermed ingalunda är alldeles undanröjd, emebdan så mycket beror af den större eller minto dre klokhet och försigtighet, reaktionen sjelf) kommer att utveckla. Äfven finansiela skäl torde påbjuda denna afvaktande politik å den liberala vesterns sida. I alla händelser skall det bli af intresse alt se, huru den påfliga regeringen i Rom skall förhålla sig under detta kommande år, hvilket i och för sig skall be reda det tillfälle att eftersinna en lisdömds förberedelse till sin hädanfärd. Af hvad natur dess hållning skall bli, torde icke vara särdeles tvifvel underkastadt. Ett nytt och slående exempel derpå se vi i påtvens senaste encyclica, hvari han utfar mot och fördömer hela den moderna tidens religiösa ställning och rationalistiska tendens. Tyvärr ha vi ännu icke varit i tillfälle, att erhålla del af detta säkerligen märkliga opus, hvilket dock skall enligt parisertidningarnes telegrammer fördöma de väsentligaste moderna irrlärorna öfver den uppenbarade religionen, filososien och det borgerliga samfundet, samt de irrlä ror, hvilka stå i strid mot den katolska kyrkans grundsatser och läror, mot moralen, det kristliga äktenskapet och påtvarnes borgerliga maktfullkomlighet. Dessa irrläror äro sramställda i 84 satser och de romersk-katolska biskoparne i alla länder ha orhållit anvisning att öfverallt bekämpa och utdöma dem. I Frankrike talar emellertid med all höi gre stämma det gallikanska partiet inom kyr-J! kan, hvilket vill franska kyrkans frigörande ! från direkt beroende af påfven i Rom, och åtröner otvetydigt hemligt understöd från Tuilerierna, der man således synes alltmera I beredd på att uppgifva påfvens verldsliga!! makt, den der just strider mot gallikanernas satser. En mellan kanonikern msgr de Sågur och erkebiskopen af Paris nyligen utkämpad tvist lemnar i detta afseende ett ganska intressant bidrag till bedömande af denna rörelse och tvist. Msgr de Segur, en ung man, gjorde tör någon tid sedan en resa till Bom. I ett hemligt samtal med päfven yttrade han till den hel. fadren, att at de franska prelaterna trenne äro de farligaste, neml. msgr Dupanloup, msgr Darboy, erkebiskop af Paris, och msgr Landriot, biskop af Rochelle, och detta af trenne skäl: emedan de äro föga för det verldsliga påfvedömet, emedan de ej tycka om munkar och brödraskap och derföre att de äro liberala och gallikaner. Msgr de Sågur hade ej väl afrest från Rom, förrän Dupanloup och Landriot visste, hvad som sagts emot dem. De skrefvo nu till de Segur och begärde, att han skulle återkalla sina ord eller förklara sig icke hafva fällt dem. De SÅguris var så tvunget, undvikande och otilltredställande, att de båda prelaterna begåtvo sig till Paris och gåfvo erkebiskop Darboy del af saken, med begäran att han skulle inskrida mot den unge prelaten, som tillhör hans fögderi och står under hans jurisdiktion. Darboy affärdade till Sögur en skrifvelse, hvari han begärde, att denne skulle ofördröjligen äterkalla eller förneka de ord, som han påstods hafva fällt. Scgur svarade undvikande. Darboy skickade hans bref tillbaka samt förbjöd honom predika eller bikta, förrän han insändt återkallelse. Denna bestämdhet verkade och de Segur har nu formligen återkallat de honom tillvitade orden. Erkebiskopens hållning har setts med välbehag från högsta ort, och det säges tillochmed att kejsaren tackat honom för det han genom sitt bestämda sätt förekommit en farlig och hotande storm. Den gamle journalisten Emile de Girardin har låtit i en broschyr sammanfatta en mängd ledande artiklar ang. pressangelägenheter, för att bevisa, det pressen alldeles icke har något inflytande hvarken i det goda eller det onda, att verlden går som Aon vill och att folken göra hvad de behaga; men att också en sak, som ej kan skada, eger rätt att göra anspråk på strafflöshet. Emot dessa satser uppträder nu och med fog sjelfva hofpartiets organ, la France. Pressen, säger detta blad, är visserligen blott en häfstång, men den döda maskinen är ej någon fruktansvärd makt, utan den kraft som sätter denna häfstång i rörelse; hvartill gagnar det att förstöra häfstången, om man icke kan förstöra kraften, som begagna