kåttegangsoch Polissaker. Poliskammaren. En gammal men alltid nödbuden gäst i poliskammaren, hustru Eva Andersson, befann sig för några dagar sedan åter beröfvad sin frihet af den orsak att hon tagit sig alltför stora friheter med torgbesökandes fickor. Såsom vanligt infann hon sig i Lördags på salutorget, der hon, till följe af sin opålitlighet är förbjuden att uppträda mer än nätt och jemt så mycket som är nödvändigt för att göra för henne erforderliga uppköp. Mycket öfvad torgtjuf besväras hon dock ej mycket af förbudet: med ena ögat spanar hon efter poliskonstaplarne, för att alltid kunna hålla sig ur deras närhet, medan hon med det andra spejar efter någon oförsigtig husmoder, som på det gamla vårdslösa sättet stoppar sin portmonnä i kjolsäcken. Sistlidne Lördag fann hon i hustru Eva Larsson från Majorna ett dylikt välkommet föremål för sin långfingrade verksamhet. Denna gjorde sina uppköp på salutorget och gick derefter till fisktorget, alltjemt på afstånd följd af Eva Andersson. Hustru Larsson besökte nu flera fiskarbåtar, hvarvid hon hade i sällskap en annan obekant hustru, som observerade att Eva Andersson egnade dem en smickrande uppmärksamhet. Bäst som de båda qvinnorna stå på en af båtarne kommer Eva med stor hastighet nedspringande på samma båt, låtsar sig snafva och knuffar till bustru Larsson på den sida der denna har portmonnäen. Då hustru L. ett ögonblick senare skulle betala något fisk som hon köpt, fann hon att hennes portmonnä var borta. Som den andra hustrun upplyste om att en person länge följt efter dem, fick man i största hast med sig en poliskonstapel och lyckades få reda på Eva innan denna hunnit aflägsna sig från torget. Hon nekade naturligtvis. Konstapeln observerade att hon hade ena handen hårdt knuten och frågade henne derföre, hvad hon bade i densamma. Då hon härpå svarade att hon intet hade, bröt konstapeln upp hennes hand, och fann henne dervid hålla några sedlar, hvilka hustru L. igenkände såsom sina. Portmonnäen deremot kunde ej återfinnas; förmodligen hade hon redan hunnit bortkasta densamma. Vid polisförhöret nekade Eva A. helt och hållet för stölden och beskärmade sig mycket öfver att hon så orättvist blifvit anklagad. Målet uppsköts för att få den okända hustrun hörd såsom vittne. Eva Andersson införpassades till cellfängelset. — Polisförhör egde i Måndags rum med en hos en bildhuggare anställd pojke, hvilken utanför mosaiska begrafningsplatsen lagt sig på jernvägsskenorna just som I1-snälltåger skulle passera. Då lokomotivföraren först på ungefär 1,000 fots afstånd märkte pojken, der han låg, blå te han varningssignal och gossen steg dervid upp, men lade sig åter ned på skenorna då tåget kom på ungefär 200 fots afstånd. Lokomotivföraren måste söka stoppa tåget och lyckades deri, utan att skada gossen, hvilken nu sprang sin väg. Gossen förklarade vid polisförhöret, att han blott lagt sig ned för att känna huru jernvägsskenorna vid bantågets ankomst skallrade. Då det ej fanns skäl att antaga, det han begått sitt tilltag af någon annan orsak än förledd af sin pojkaktighet, slapp han undan med en varning och löfte om en eftertrycklig upptuktelse af mästarens hand.