L—L—U—!-WW. — standelse, tolkar Ignell Skriftens mening endast som en förutsägelse om hnns uppståndelse i hans verk. IX. Huru Jesu lära straxt ifrån början blef förstådd, och med hvilka främmande elementer hon blef omspunnen. — Förf. skildrar häri, huru legender väft sin orimlighet i historien om Jesu person och huru hans lära genast i de första århundradena blef missförstådd. Härmed slutar tyvärr detta arbete, å hvilket dödens hand ritat tör dess författare sitt kors. Som ett alster af en harmonisk, om sig sjelt klar och i kristendomens anda djupt inträngd själ är denna bok en at de anmärkningsvärdaste företeelserna inom hela vår litteratur, och ingen skall lägga den ifrån sig, utan att ha rönt en känsla at lättnad och tillfredsställelse. Åtskilliga punkter deri bära en prägel af skönhet och upphöjd moral, som endast en rätt kärlek i Kristo kan ingifva. Bilder fran Italien, tecknade at Carlino (Carl Nyblom) är titeln på ett till julen utkommet hätte, som säkerligen skall tillvinna sig talrika läsare. Förf. har häri med den liflighet, som är för honom egendomlig, tecknat detta Italien, som utgjort hans barn-och och ungdomsdrömmars Eldorado och från hvilket han, sedan han väl kommit dit, endast med smärta åter skiljdes. Den omedelbarhet och ungdomsfriska entusiasm, som genomandas dessa rbilder, utöfva sin vanliga effekt, av förflytta oss till sjelfva den skådeplats, han med ej allenast skaldens, utan äfven kritikerns och karakterstecknarens penna skildrar. Öfverallt mötas vi at en Luftning af aldrig si nande frihetskärlek, af kärlek till och värme för nutidens högre idder gentemot den medeltidsqvarletva, som t. ex. vill ha en synlig representant för den förste medlaren mellan Gud och menniskan i en gammal skröplig påtvegubbe, med ty åtföljande imposanta emblömer, hvilka erinra om maskerad, mera än om något så allvarligt, högt och andligt som religionen. — Carlino är derjemte en mästerlig skildrare af naturen och ätergifver varmt de intryck hon gör på honom. Hvilka skola de ej vara i en sådan natur som la bella Italixs! Måhända skall en och annan anmärka, att här och hvar visar sig för mycken raskhet i nedkastandet at teckningen, för mycket at stund-intryck, för litet af mognare reflexion — men kanske att just derföre dessa Bilder äro så tilldragande och lättsmälta. Barn af stunden, bära de hela ögonblickets prägel, men ega, derföre ock den friskhet, på hvilken vi i hänsyn till sådana reseskildringar sätta ett så högt värde. Svenska Dramat at Gustaf Ljunggren. Detta är ett verk, som förtjenar allvarlig uppmärksamhet och utbredning. För att vara ett slärdt verk ganska lättläst, skall det nog finna sin intresserade publik. Vi skola längre fram återkomma till en tullständig redogörelse derför. Femtiofyra Minnen af T. G. Rudbeck. 1 en lätt och behaglig stil har försattaren i denna bok sammanfattat en del minnen ur sin lefnad. Ehuru åtskilligt med fog kunde anmärkas mot t. ex. lösheten i teckningarne och i allmänhet bristen på genomförning af dessa, torde dock boken kunna anses ega åtskilligt pikant och intressant, som skall göra den till. en kärkommen gäst under de många helgdagarne, då man kan ha tid att återupplifva gamla bekantskaper och genomgå sina minnen, hvilka lätt anknyta sig till författarens egna. För 20 år sedan, eller så der omkring, utkom en roman under namn af Ilögadahls Prostgård, som då erhöll en stor läsarekrets, hvilken med förtjusning fällde ett berömligt vitsordande omdöme öfver detta arbete. Förf. lyckades bibehålla sin anonymitet; i Tyskland gjorde man visserligen sans facons Crusenstolpe till förf. af Das Prarrhaus von Högadahl, men af alla kriterier kan man sluta, att det omöjligen kan vara annat än en qvinnas penna, hvarur nämnde roman flutit. Nog af, under en lång följd af är har — oss veterligv — törf. till Högadahls Prostgård iakttagit djup tystnad, tills hon nu på en gång öfverraskar oss med ett par nya romaner. Huruvida sörs:s skritställareförmåga under denna långa tid vidare mognat, hafva vi svårt att säga. Ilennes sörstlingsarbete, IIögadahls Prostgärd, har hunnit väl mycket förblekna i vårt minne; vi erinra oss blott, att i den husvudpersonerni voro väl onaturligt tecknade, men en och annan biperson deremot tvertom, samt att stilen var ledig och rapid, — och detsamma tyckes äfven utmärka ett alhennes nya arbeten, som ligger framför oss, neml. romanen Upptäckten. Det är en familjehistoria at dyster beskalfenhet, som gitfvit stoff till denna roman, och det hela utgör en illustration till förf:s motto: Långa år så gälda hvad stunden brutit. Tvenne grannsamiljer i Östergötland hafva der många år haft det intimaste umgänge med hvarandra, hvaraf följden blifvit, att sonen i den ena och dottern i sgen andra från barndomen fattat en tillgifven