——————————————— 33—37). Eden förutsätter neml. alltid ett ondt sinne, en benagenhet till troloshet, den man genom den högtidliga eden söker hålla inom skrankorna. Med det nya sinne och den goda vilja, som uppkommer, då Guds röst gjorde sig gällande i vår själ, förlikar sig fördenskull ingen edgång. Att edgång nu eger rum tillochmed i alla kristna samhällen, visar endast, i huru ringa grad Kristi anda ännu gjort sig gällande i desamma. — Det anförda torde vara nog att lemna läsaren en ledtråd för bedömande af för:s ädla och rena framställning af Kristi läras ställning till den beståndande judiska ortodoxien, eller lagen, — men äfven för att komma till insigt om huru mycket af fena ortodoxi, som qvarstår inom vårt s. k. kristna samfund. IV. Det nya förhållande, hvaruti menniskan genom kristendomen träder till Gud. — Förf. lemnar häri redogörelser för sin uppfattning af tron, i afseende på hvilken han befinner sig vid Pauli tro, att Jesus var Kristus, i det han mot den fariseiska verkheligheten satte denna tro, såsom vilkoret för syndaförlåtelsen och rättfärdigheten samt öfver hufvud som den subjektiva faktor, förutan hvilken icke allenast inträdet uti, utan äfven tillvaron och kraften af det lif, hvartill vi genom kristendomens predikan uppväckas, icke kan ega rum. V. Den nya dager, hvaruti jordelifvet genom kristendomen träder, och menniskans nya ställning såsom verldsborgare. — Häri omhandlas den allmänna sedelagen. Förf. uppträder skarpt mot den omständigheten, att alla kyrkliga konfessioner bygga sedelagen på Mose. Uti vår ännu gällande katekes, säger han, Åframställas dessa (de af Jesus som de yppersta betraktade buden: Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta, af all din själ och af all din hog och din nästa såsom dig sjelf), churuväl först efter de tio budorden, såsom den egentliga summa af Guds lag och sammaledes äfven i vårt döpelseformulär såsom sammanfattningen af alla kristendomens fordringar. I sedligt hänseende, detta blir häraf den nödvändiga slutföljden, skall alltså kristendomen icke innehålla något nytt eller högre än det, som redan i Gamla Testamentets tid blifvit gifvet! ... Sedelagen kan i fullt kristlig mening icke vara nägon annan än Kristus sjelf. Ett lefverne uti Kristi anda, genomträngt af samma Gud hängifna, heliga, verksamma kärlek, af hvilken han uppfylldes — se här den stora och höga lag, som genom kristendomen blifvit oss förelagd. — Detta är mitt bud, att j älsken hvarandra inbördes, såsom jag hafver älskat eder. Förf. skildrar vidare Jesu ställning till öfverheten, hvilken han betecknar så, att den kristna lydnaden för öfverheten icke är nägon slafvisk, utan fri. — I afseende på samiljoch slägtskapsförhållanden satte Jesus andans och gudaktighetens band högre än alla blodsband. Mest ifrade han dock för det uppväxande slägtets omvårdnad, ty dem hörer Guds rike vill. De skulle blifva den nya generation, som skulle insupa i dess renhet hans lära. — För förs:s vidare framställning hänvisa vi till sjelfva boken. VI. Om de yttersta tingen. — Jesus bekräftade tillvaron af ett lif efter detta, men Gudsriket är redan här nere. Det är en judisk qvarlefva i vår kyrka tron på Jesu ankomst i skyn som IIenochs Messias. ÅAtt betrakta gudsriket som ett blott tillkommande, det är en sjuklig svaghet, som under närvarande gynsammare förhållanden för den christna verlden icke borde vidlåda kyrkan, det att fortfarande förbise det höga ändamålet med Christi ankomst. VII. Jesu föranstaltanden till Guds rikes utbredande samt de instiftelser, han till den ändan grundlade. — Hvad han härutinnan förnämligast gjorde var, att han samlade kring sig en skara lärjungar, hvilka skulle i sin ordning predika och utbreda hans lära sumt skaffa den anhängare. Han anbefallde dem först att ej låta sig härifrån hindras af bekymmer för sin timliga tillvaro. Ogillande hvarje presterlig utvärtes myndighet, ville han att de ej skulle af församlingen låta sig betraktas som sådan. I skolen icke låta kalla eder Rabbi, ty en är eder Mästare, Christus, och j ären alle bröder. Och j skolen icke kalla någon bland eder fader på jorden, ty en är eder Fader, som är i himlen. (Matth. 23: 8, 9). Men, säger Ignell, inga ord af vår Frälsare ha blifvit mer förgätna; knappt uti någon punkt har den christna andan blifvit mer förbisedd; lärarne uti församlingen, de der blott borde vara bröder, ringa, ödmjuka, för villfarelser sjelfva utsatta bröder, hur hafva de icke i den romerska ky blifvit gjorda till en medlaremakt mellan Gud och församlingen i vida strängare mening, än någonsin Gamla Testamentets presterskap var det! Hur kallas de icke Fäder, och huru begära de icke ännu städse att blifva vördade såsom sådana! Och endast på yttre myndighet, på kyrkomötens beslut och påfliga dekreter stödja de sina läror. Jemväl inom vårt eget kyrkosamfund, hur ringa aktade och förstå ro ej ännu apostelens ord: Der Herrans ande är, d frihet! Pa läroformer ifrån fö na sekler söker man ännu, liksom i romerska an, grunda n och bekännelsen. Den rätta anda, som måste tillhöra en Christen kyrka, är jerran ifrån den kyrkliga läran och inrättningenFörf. förklarar i hänsyn till kyrkotukten, att ej presten ensam borde ega rätt att utesluta någon från begående af Herrans nattvard, utan bör en sådan uteslutning vara ett uttryck af församlingens allmänna röst. Endast under en församlingsinrättning, som är öfverensstämmande med den christna friheten, kan alltsa någon med christendomens anda enlig kyrkotukt ega rum. om dopet menar Ignell, att Jesus före sin död icke anbesallt det. Först under uppståndelsens dagar (således under legondens och diktens omhölje) tillsade, enl. Mattheus, Jesus sina lärjungar: Går ut och gören till mina lärjungar alla folk, döpande dem i Fadrens, Sonens och den Heliga Andas Namn i! Nattvarden egnar Ignell sin vördnad som kärleksmåltid, men tillägger: Vi må blott skilja oss från de krassa magiska föreställningar, som redan tidigt förbundos så väl med Dopet som med IIerrans Nattvard! VIII. Jesu död och uppståndelse med hänsyn till den dogmatiska betydelsen af desamma. — Jesu död på det hånliga korset tillskrifves för hans läras framtid stor betydelse. Talet om korset skall alltid ö 1. ta 4 — 1 —