ligheterna med hvarandra och, liksom i hvarje casualsammanhang, på det goda i den gamla grunden uppföra de nya ideernas tempel. En bland dassa slags andliga stridsmän var Ignell, hvars sista verk nu föreligger oss och i hvilket han med blicken riktad mot eviga gitvit en för hans själ tillfredsställande förklaring af Jesu lära, sådan den finnes antydd i de evangeliska skrifterna. Det kan ej vara rätta forum att i ett dagblad lemna en utförligare och mera genomgående kritik af ett sådant arbete som detta, dertill äro tyvärr tiden och utrymmet för knappa, hvarföre vi ock måste inskränka oss till en kort anmälan. I 1:sta kap. kastar förf. En blick på judendomen såsom banande väg för kristendomen. Redan i de första raderna i detta kap. antyder Ignell sin och den liberala skolans stiällning till ortodoxien, som i Jesu menniskoblifvande och apparition på jorden ser ett underverk. Ignell säger, att Jesus är sjelf en länk uti den menskliga utvecklingskedjan och derföre, likt hvarje annan länk i denna kedja, ställd under alla vilkor för den historiska utvecklingsgången. tt absolut nytt, det der på intet sätt vore förberedt, kan menniskoanden icke fatta och tillegna sig. — Då tiden var fullbordad, sände Gud sin son (Paulus. Gal. 4. 4). — Dernäst förkastar Ignell den gamla inspirationsteorien, hvars innehåll i bokstafstron vi ofvan angifvit och hvilken förutsätter skriftens tillkomst genom ett underverk, hvaraf följer dess ofelbarhet. — Förf. lemnar oss härefter en teckning at Gudsbegreppets förandling och utveckling hos judafolket, såsom man kan finna af sjelfva det gamla testamentets vittnesbörd, tills messiasiden framträdde genom profeterna och utvecklade sig. Ignell anmärker härvid att hos ingen af Gamla Testamentets profeter, utom förf. till Daniels bok, visar sig ännu något spår till att det messianska skulle föregås af denna jordens förstöring, alltså först vidtaga i ett lif efter detta. Efter babyloniska fångenskapen höll man sig strängt till Moselagens bokstaf och bestämmelser, hvarigenom en verkhelighet uppkom, som i Phariseismen nådde sin höjd. Presterna och de skristlärde erhöllo stort välde i staten, men med samma föddes sifvenledes otro. En hoglös likgiltighet och leda vid lifvet utbredde sig, af hvilken den sannolikt under Perserväldets period försattade Predikareboken är den snillrikaste framställning. Nu tystna ätven profeterna, sedan i den för alla kungjorda lagen Guds vilja blifvit hans folk uppenbarad. Skilnaden mellan godt och ondt framträdde nu skarpare än någonsin, och det ondas stora makt blef nu proklamerad, påverkad af persismen. Nu framträda ock spår om ett lif efter detta. Sedan marken sålunda blifvit förberedd — det han dock var äfven hos hednafolken, der atgudakulterna råkat i förakt och sederna förslappats, liksom hos judarne Jehovakulten blifvit till blott verkhelighet — kom omsider upprattaren. . Hr Ignell kommer nu till sjeltva framställningen af Jesu lära. I hänsyn till källorna för denna framställning säger han, att man endast i de tre första evangelierna har att söka Jesu ord, sådana de utgätt ur hans mun, det sjerde förklarar han, i likhet med alla forskare i våra dagar, vara ett mera dogmatiskt än biografiskt verk, af vigt likväl för framstillningen af andan i Jesu lära. Detta kapitel indelar förf. i nio afdelningar. I. Jesu egen daning för hans messianska kall och hans läras anknytningspunkter i Gamla Testamentet. — Under läsandet och utläggandet af Gamla Testamentets skrifter i synagogorna väcktes, menar förf., Jesu uppmärksamhet på sanningarne i Skriften och för det vanställande omhölje, hvari de voro klådda. Det gällde först att frigöra gudsbegreppet från den hårdhet, som i mosaismen vidlådde det, samt lära menniskorna betrak Gud som Fader i detta ords hela bemärkelse; sedan gällde att afkläda den gudomliga omvårdnaden den judiska partikularismen och göra Gud till allas fader; för det tredje måste lagens trälaktiga lydnad förändras till en lydnad i kärlek, som hade sin fröjd i uppfyllandet af Guds-fudrens-vilja. II. Kristendomens grundtanke eller det af Jesus. åsyftade gudsriket. — Förf:s mening härvid kan i korthet framställas så, att han anser Jesus hafva med det af honom ofta antydda Guds rike åsyftat, att Guds rike ej är något transscendent, på andra sidan, utan är i oss, i det Guds anda blir rådande i våra hjertan och gör oss verksamma för den gudomliga kärlekens ändamål. — Det är en antiortodx sats denna, men af förf. så herrligt och rent framställd, att vi ifrigt uppmana den läsande allmänheten att taga del deraf. III. Lagen och Evangelium, eller den nya lärans förhållande till den gamla. — Förf:s framställning af lagens och evangeliets ömsesidiga förhållande till hvarandra bör läsas i sitt sammanhang och går hufvudsakligen ut på att visa, huru Jesus ville störta den inom judiska kyrkan rådande verkhelighet och gifva, der det var möjligt, en förandligad och renare uttydning åt lagens bud. IIan äterförer synden till hennes innersta grund uti hjertat. Han visar först med hänsyn till det hos oss s. k. femte budet, huru icke allenast den bokstafliga öfverträdelsen af detsamma, utan ock hvarje kränkande, kärlekslöst ord, ja, hvarje rörelse af hat och vrede gör oss straffskyldiga inför Gud (Matth. 5: 22, 23). Derpåjmed hånsynhtill det sjette, huru hvarje okysk lust är i strid mot den hjersat ronhet am här utmärka oes Matth A-. 97 QX