niska skrifter kritiskt framställd af N. Inell. hvaraf förf. endast hann fullborda förra delen, som omhandlar Jesu Christi Lära. Det är snart 20 år sedan namnet Ignell först syntes på det litterära området, och mycket derå har sedan dess förändrats. Ingen kan bestrida, att icke ett framåtskridande egt rum, ett framåtskridande i den riktning, som utgör vår tids lösen: kristendomens återställande till dess ursprungliga enkla grundsanningar, dermed dogmernas renande, på det en försoning mellan kyrkan och tidehvarfvets bildning måtte kunna åvägabringas. Märkligt nog står gentemot de män, som arbeta i denna riktning, just sjelfva kyrkans representanter, det ortodoxa presterskapet, hvilket ej vill eller kan se, att dessa försoningsförsök just utgå på kyrkans räddande ur den hvirflande malström, som annars måste följa. Det är nu, som alltid förr, presterskapets eget fel, om striden antager proportioner, hvilka föra för långt och der det ej längre blir fråga om kyrka eller icke-kyrka, utan om kristendom eller ickekristendom, om idealism eller materialism. I stället för att öppna lederna för dessa försoningsmän, hvilka, när allt kommer omkring, endast arbeta i dess eget intresse, bildar presterskapet mot dem carr6, förkastar hvarje friare mening såsom gudlös och proklamerar den bibliska dokstafstron, förklarande bibeln vara af Gud särskilt ingifven och derföre ofelbar, för alla tider ofelbar. Det är en farlig hvälfning vårt protestantiska presterskap sålunda frammanar, då det mot hela tidehvarfvets nya bildningsstadium och med den tilltagande bildningen följande mera andliga uppfattning at de mera religiösa föremålen fastställer, att bibeln är af de vexlande tiderna oberoende, att från bibeln intet kan tagas och till densamma intet läggas. Allmänheten måste härvid kastas mellan stridiga meningar, isynnerhet som ännu längre gångna andar samtidigt bestorma den med sina ider. På ena sidan ropas: tro absolut på bibeln, den är sanningen sjelf, utan den är allt mörker och fåfänglig kunskap. På andra sidan åter ljuder: hvad är bibeln? ett menniskoverk, som bär tydlig prägel af de olika tider på hvilka det sammankommit, af dessa tiders olika föreställningssätt och verldsåskådning, och således alster af ett stadium, som vi redan öfverskridit. Genom naturvetenskapernas stora utveckling och populariserande, måste allmänheten, fast den gerna vill tro på bibelns ofelbarhet, dock erkänna, att i naturen timade fakta, att rena matematiska omöjligheter uppresa sig deremot. Det är egendomligt för menniskonaturen, att hon gerna kastar sig från den ena ytterligheten till den andra, och af den nyligen hysta vördnaden eller respekten för bibeln såsom något i och genom sig gudomligt, händer det sålunda att bibelförnekandet uppstår, ja, att man, ej nöjd dermed, tillochmed förkastar de begrepp såsom objektiva, hvilka glänsa som ideala stjernor i den kristna religionen, och i stället endast anser dem för produkter af den menskliga utvecklingen. Det är i allmänhet på detta sätt som de religiösa revolutionerna uppstå, genom stelnad envishet på ena sidan och till öfverdrist stegrad sjelftörgudning å den andra. Den franska revolutionens opraktiska idealister eller silosofiska drömmare proklamerade sanningen som det absoluta gudomsväsendet och pöbeln klädde ut en glädjeflicka i en klassisk qvinnodrägt, satte frihetens, jemnlikhetens och broderlighetens frygiska mössa på hennes hutvud och drog i triumftåg med henne genom Paris gator, liksom påtven bäres i procession omkring i Rom. In seinen Göttern malt sich der Mensch, säger Schiller. Och till slut står kanske den bildade menniskan invid randen af en afgrund, der hon som Czolbe gör sig sjelf den dystra frågan: Har man med kunskapen om det ännu i dag antagna öfversinliga kommit ens ett steg längre, än för årtusenden sedan? IIvad mera eger hon deraf, än ett tomt ord, ett innehållslöst namn: Det är en tröstlös fråga, som för menniskans mål finner svaret i de brutna fragmenterna af ett förvittrande benstomme eller i den mullhög, som likmasken redan lomnat, och hvilken emottager ett frö, som den skall låta i sin gro och göra till växt. Kortligen, materialismen stannar vid naturämnenas cirkulation och vid Unsterblichheit des Stoffs, säger Biichner. Men, som sagdt, midtemellan dessa ytterligheter står en annan falang, som ropar till den bullrande mängden: pröfven allting och behållen det godt är; bibeln innehåller mycket, som eger sanningens egenskap, att vara beståndande i alla tider, så vidt menniskotanken ännu kan döma, låtom oss behålla det, men ej binda oss vid en blind bokstafsLitteratur. Bland de flera arbeten, som nu fylla boklådsborden, dragas uppmärksamheten företrädesvis åt det för någon tid sedan efter förf:s död utkomna verket: ÅJesu Christi och hans apostlars lära, enligt Nya Testamentets kano