Från Utlandet. Det är otvifvelaktigt, att i Tyskland, åtminstone hos den större delen af allmänheten derinom, råder en stor ovilja mot förbundsdagen, hvilken, redan förut djupt rotad, nu fått ny näring genom utgången af omröstningen i fråga om hertigdömena. Det visar sig nemligen nu tydligare än någonsin, att förbundsdagen ingenting annat är, än en dräng i de båda tyska stormakternas tjenst. Dessa behöfva endast vid ett tillfälle sammankalla förbundsdagen och framtvinga det beslut de önska, äfven om det strider aldrig så mycket mot de mindre staternas intresse. Visar sig någon af dessa genstridig, bringas han genom hotelser eller tvång till förnuft. Då nu stormakterna gå i reaktionens tjenst, eller äro faktiskt Rysslands vasaller, så är det ju tydligt, att Tyskland endast går i despotismens ledband — och är en allvarlig fara för Europa, på samma gång tyska nationen binder sig sjelf fast vid folkförtrycket, som kommer att först sönderkrossa dess egna lemmar, om den ej i tid sätter en damm härför. Måtte ej uppvaknandet ske för sent! Det är en dylik instinkt, som uppenbarar sig inom Österrikes riksråd, der en mörk aning trycker på allas sinnen och efter hand rycker till sig äfven den stora allmänheten,