tog samma tema. Osterrike är, enligt hans åsigt, bragt i den sorgligaste ställning, det måste vända om, om det ej skall gå sin upp: lösning till mötes. Österrike hotas af Preussen, Italien oh Ryssland; det står i ett spändt förhållande till Frankrike och England; dess enda allierade är det icke preussiska Tyskland. Med afseende på förvecklingen i de inre frågorna, finnes blott en enda lösning: försoning med Ungern. De öfriga talarne, isynnerhet den czechiske deputeraden Sadjl och den siebenbirgske Obert, uttalade sig i några punkter ännu skarpare. Nästan alla ministrarne voro tillstädes, men ingen tog till ordet. Tribunerna och logerna voro öfverfyllda med åhörare. Vid deputerade kammarens sammanträde d. 1 december återupptogs adressen till behandling. Statsministern hr v. Schmerling förklarade i afseende på adressens uttalanden om förhållandena i Venetien, Galizien och Ungern, att statuterna för Venetien äro färdiga och kunna träda i kraft, då ett lämpligt ögonblick är inne. Hvad angår önskan om en snar och tillfredsställande lösning af den ungerska frågan, är regeringen lifvad af samma anda som folkrepresentationen. Men regeringen är nödsakad att inverka på valen i Ungern, alldenstund dess motståndare äro verksamma i samma riktning. Stora statsfrågor kunna icke lösas genom känslopolitik; den ungerska frågan isynnerhet kräfver en längre ohh lugn förberedelse. Redan nu aar en större hofsamhet inträdt i Ungern, hvilken inom en ej aflägsen tiderymd skall möjliggöra landtdagens inkallande. Det är icke regeringens afsigt att hålla Ungern under en uppretande tryckning, utan att forsona det. I hänsyn till författningsfrågan skall regeringen medge kammaren den största diskussionsfrihet, men en revision af författningen kan ej ega rum, utan på förfatningsenlig väg. De i adressförslaget projekterade satser blefvo härpå at deputerade kammaren antagna; endast ett ändringsförslag upptogs, neml. om fristen för de enskilda! landtdagarnes inkallande. I öfrigt är ställningen inom Tyskland mycket förvirrad med anledning af Preussens otörskämdt energiska uppträdande i fråga om hertigdömena. I Sachsens och Bayerns hufvudstäder, Dresden och Miänchen, är stämningen utomordentligt förbittrad. I Mänchen är upphetsningen så stor, att man ej vågar skildra den i preussiska blad. Vid denna Åfäderneslandets fara skall v. d. Pfordten låtit förmå sig att öfvertaga utrikes portföljen. I Dresden skall befallning ha gifvits om, att alla lokaler i fästningen skola göras i ordning, för att emottaga Dresdens konstskatter samt de, allmänna kassorna. — Så illa är det väl inte ändå. Fransk-polska understödskomiteen i Paris har utfärdat ett nytt upprop om hjelp åt de många understöd behöfvande polska flyktingar, som nu hopa sig i den franska hufvudstaden. Det heter i detta upprop, som vii öfrigt lägga våra läsare på hjertat, bland annat: Behofven ha oupphörligt ökats med flyktingarnes antal; våra hjelpkällor deremot ha förminskats; de äro alldeles uttömda. Vi äro inskränkta till smärtan af att nödgas ge ett nekande svar på de mest berättigade böner; tvungna att, om vi ej erhålla en verksam hjelp, öfvergifva allt: utdelande af understöd, skyddshem, ett redan så otillräckligt deltagande i omkostnaderna för uppfostringen af Polens faderoch moderlösa barn! Det är vigtigt, att de lidande ej bli offer för ett missförstånd och att allmänheten icke tror dess hjelp vara onödig genom understöd från staten. Det understöd regeringen i år beviljat, och det då emigrationens första folkvåg bröt in, öfverstiger icke 150,000 fres; det har blifvit alldeles otillräckligt tillfölje af flyktingarnes antal. hvilket uppgår nu till 5,500 i Paris. Man skall inse, hvad som återståt att göra. Vi ha framför oss ynglingar, nästan barn, hvilka lemnat skolorna för stridsfälten och af Frankrike begära medel att åter fortsätta sin på ett så tragiskt sätt afbrutna uppfostran; vi ha män af fria yrken, af hög börd och anställning, hvilka komma till våra verkstäder, för att med sina händers arbete bedja om bröd; vi ha unga menniskors framtid att bereda; vi ha det närvarandes pockande behof att afhjelpa. Vintrens stränghet ökar behofven och lidandena. Frankrike kan ej vilja, att de offer, som undkommit schavotten eller deporteringen, skola hos oss finna köld och hunger! (Komitens medlemmars underskrifter) De understöd, man vill insända till komiten, adresseras till mr Edmond de Lafayette, komitns v. ordf. och kassör, Qeeoi Malaquaees, 3, å Paris. Det halrräftar sig att leioniägaren Jules