Senare Post. Det är af en viss märklighet att se, huru oppositionen i Österrike uppträder med en i detta land hittills oerhörd djerfhet och bestämdhet, en omständighet som bevisar, dels att landets representanter inse betydenheten af sin ställning och känna sin egen styrka. Det är väl föga troligt, att något större resultat skall härat följa, men anteckningsvärdt är, att representationen börjar på egen hand försöka sina vingar och redan vågat rikta oppositionens svärdshugg mot sin regering. Vi omnämnde i går adressdebatten. Af nu föreliggande närmare referater framgår, att oppositionen varit skarpare, än man kunnat tro. Debatten öppnades, som nämndt, af adressutskottets ordf., den liberale deputeraden Giskra, som i ett längre föredrag uttalade sig öfver situationen: Österrikes maktställning, sade han, Åär icke sådan som fosterlandets vänner önska. Om vi än icke befinna oss på 1859 års ståndpunkt, så är likväl den allians, åt hvilken vi glädja oss, ingalunda pålitlig. Det enda framsteg, vi gjortiförfattningsfrågan, är den siebenbärgska landtda gens inkallande; landets förvaltning och undervisningsväsendet ha endast gjort mycket ringa framsteg. Ordnandet af de kyrkliga förhållandena har i intet af afseende blifvit förändradt, ehuru regeringens löfte för tre år sedan angaf något dylikt. Industrien lider under tullförhållandenas osäkerhet, finanserna äro i den sorgligaste belägenhet. Statsskeppet går icke framåt, om det än icke går tillbaka; det svänger rundt i en cirkel. Häraf uppkomma den misstro och ängslan, som visa sig i deputerade kammaren, och denna stämning bör finna uttryck i adressen. Deretter talade deputeraden Menda i samma riktning, i det han isynnerhet framhöll nödvändighetsn af den ungerska landtdagens inkallande. En verklig försoning med Ungern, menade han, skulle ej kunna åvägabringas utan genom upphäfvandet af militärjurisdiktionen, frigifvandet af diskussionen inom pressen och landtdagens inkallande i enlighet med den bestående vallagen. Vi böra betänka, slöt tal., datt vi ha att göra med ett parlamentariskt öfvadt, ädelt och sjelfmedvetet folk (bravorop), som oryggligt fasthåller vid sina urgamla institutioner, men nu på en tid af 16 år blifvit främmande för det öfriga riket. Man måste låta det ungerska folket uttala sig fritt genom sina sjelfvalda representanter, gifva det tillfälle att deltaga i monarkiens gemensamma angelägenheter och sålunda framkalla den ungerska frågans lösning. Ä Grefve Kinsky yttrade sig om Osterrikes sinansiela ställning, hvilken han sade vara så sorglig, att Marocco kunde få penningar för billigare pris än Österrike; han måste anse riket för alldeles utsuget. Härtill var isynnerhet grefve Rechbergs olyckliga ledning af utrikespolitiken skulden. Den följande talaren, dir Berger, upp