ändamål den polska katolska associationen organisera sig, hvilken skall ha sitt eget hufvudsäte, grunda seminarier och rikta dessa vapen mot vårt land i hat till Ryssland. Parisertidningen Patrie upptager denna artikel och genmäler deremot bl. a. detta, hvars häftiga ton säkerligen icke kan undfalla läsaren: Vi måste å vår sida göra ett erkännande: allt detta är sannt. Det är mycket sannt, att Rysslands hat qvarstår i hvarje polacks hjerta; det är sannt, att polacken, betvingad af den materiela och råa styrkan, nu tänker strida med den moraliska kraften. Öfverallt är lösen emottagen; man grupperar sig, man lyssnar, wan bildar en helig liga, som ingen skall kunna krossa! Då Ryssland dödade eller dref i landsflykt, fann det martyrer. Tillräckligt med blod är utgjutet; marken skall länge förbli fuktig deraf; men i denna af kosackhästarne tilltrampade jord skall det ryska utsädet ej gro. Marken skall förblifva polsk! Må kloster och skolor falla, kloster och skolor skola öppnas i främmande land, att der mottaga barn, beredda att en dag gå i kamp, prester, färdiga att försvara den katolska religionen! ... Må slott och hyddor falla, främlingen skall emottaga ädlingar och bönder, hvilka alltid skola vara tillstädes, för att erbjuda Polen sin egendom och sina armar! .. Det är svar på tal detta, det kan ej nekas, och yttrandena å båda sidor äro för ställningen i allmänhet betecknande. Prins Napoleon har vid ett festligt tillfälle föreslagit en hjertlig skål för kejsarinnan Eugenie, hvaraf man velat draga den slutsatsen att den höga frun och prinsen stå på god fot med hvarandra. Orsaken till detta närmande mellan de båda fränderna, hvilkas för hållande till hvarandra hittills varit temligen spändt, skall vara den, att kejsarinnan, såsom en hederlig matrona egnar, den der sjelf har barn, blifvit förargad öfver påfvens vägran, att döpa eller låta döpa prins Napoleons barn, derföre att konung Victor Emanuel skrifvits som gudfar och han är, som vi veta, bannlyst, hvadan ingen katolsk prest kan antaga honom till gudfar. Nu skall kejsarinnan hafva åtagit sig de stackars barnens sak, och den belåtne fadren väcker allas förvåning med att i glädjen skåla för den höga frun. Han vet hvad värde hon har som allierad. Kejsarinnan har först vändt sig till erkebiskopen af Paris om saken, men han ryckte under en ödmjuk bugning på axlarne och svarade i de underdånigaste ordalag, Ånon possumus. Derester vände kejsarinnan sig till påfvens nuntie eller sändebud i Paris, hvilken med den förbindligaste artighet sade, att han genast skulle skrifva till Rom. Han höll sitt löfte och fick äfven svar å sitt bref. I detta svar uttryckte den hel. fadren sin beundran öfver kejsarinnans godhet och menniskokärlek, men med bisogande af ett beklagande non possumus. Så berättas saken från trovärdig källa. Men kejsarinnan Eugånie är ej van att höra non possumus och det kan väl hända att hon leende i medvetande om sin makt hviskat i prins Napoleons öra: Lille faciet. — Allvarligt taladt, är påtvens beteende i denna sak ett bevis på, huru kyrkans män, under förebärande af att handla i kristendomens intresse, handla alldeles i strid mot Kristus sjelf, ty han har sagt: Förmener icke dessa små, ty de höra himmelriket till! Såsom det dernäst vigtigaste i Paris omtalas en hofhändelse. Vid en i Compiegne nyligen gifven hetsjagt anförde nemligen den kejserlige prinsen f. f. g. jagten. I allmänhet sysselsätter man sig i år uti Compiegne mera med politik än förströelser. Hertigen af Brabant har i Marseille inskeppat sig till Alexandria. Han ernar under vintern genomresa Indien, Kina och Cochinchina. Vid den kejserl. skolan för de sköna konsterna har Taine blifvit utnämnd till professor. Denna utnämning anses tyda derpå, att en friskare vind blåser genom Frankrike. Hans förnämsta verk äro Essai sur Tite Live, belönadt af akademien, ett band öfver 18 årh:s franska filosofi, kritiska och historiska Åessais och en historia öfver engelska litteraturen. I Marseille ha ordföranderna för trenne slutna sällskap dömts till 2 månaders fängelse och penningeböter, derföre att de i sina lokaler tillåtit hazardspel. Mirds nyligen öppnade banque des tats väcker ej någon genklang hos den stora allmänheten. I Paris, der causeries politiques höra hemma, talas mycket om, att den bekante fursten af Monaco inledt underhandligar om ett handelsoch sjöfarts-fördrag med Mecklenburg Schwerin. Furstendömet Monaco har blott några små skepp och dess kust är icke tillräckligt stor för en liten promenadtur, utan att man genast stöter på främmande område. — Detta causerie är trol. en ironi öfver Englands uttalade lust att inleda underhandlingar om ett dylikt fördrag med Ryssland. En tidning i departementet Jura omtalar, att under de våldsamma stormar, som en tid rådt inom denna provins 1, af furuträden, hvilka utgöra den förnämsta källan för provinsens bergning, uppryckts med rötterna och på annat sätt skadats. Förlusten uppskattas till flera hundratusen francs. Hr Jules Simon, f. d. professor i filosofi—s 4A1— — —— m—