— —— U— —. ett exempel, är det icke en verklig skandal att dot här uppe i den höga Norden, der sydländningen inbillar sig att man året om vadar i snö, och trån hufvud och till fötter insvept i skinn, dragen af snabbsotade renar, förflyttar sig från den ena platsen till den andra, att det här numera hör till sällsyntheterna att kunna få njuta af ett äkta nordiskt, klingande slädföre? Ty icke kunna vi dit hänföra de perioder under de sistförflutna åren då våra gator varit uppfyllda at en smutsfärgad, snart i vatten uppgående snömassa, som endast i yttersta nödfall kunnat fresta till anställande af ett litet slädparti. Slädparti! Betydelsefulla ord! Hvilken ungmös hjerta klappar icke i raskare takt när hon tänker på dessa af damerna så omtyckta förlustelser? Huru obeskrifligt roligt att med. en rask ungersven vid sidan ila fram öfver det snöhvita täcket som vinterguden lägger eller borde lägga öfver naturen, — men, detta ämne är af både små och stora författare på vers och prosa så tillräckligt utlagdt och kommenteradt att vi sannerligen icke tilltro oss kunna framkomma med något nytt i frågan, Dock — hvad betyder den fina rodnad som vi se uppstiga på mängen aktningsvärd samiljemoders af lifvets bekymmer och omsorger bleknade kind? Ah, vi förstå det, med ett slädparti i Åden gamla goda tiden var det som kärlekens och förtroendets oupplösliga band först knöts mellan honom och henne, de båda lyckliga makarne, som nu i den husliga kretsen, se sig omgifna af en munter barnskara! Eller — hvem vet? — den älskade maken, den ömme fadern hvilar kanske redan der nere i den tysta, lugna hvilobädden och den suck som smyger sig öfver dina läppar, gäller minnet at hänsvunna, oförgätliga dagår, hvari säkerligen äfven hoppet om ett återseende, der hvarest ingen skiljsmessa finnes, likväl blandar sig. Men, våra reflexioner föra oss nog långt in i det sentimentala och för att med ens ru ska oss upp derur så låtom oss med en siareblick, som dock när det gäller väderleken kanske blir ansedd såsom mindre tillförlitlig, profetera, att om icke alla märken slå felt så torde G. S. K:s sammankomster på det hala snart nog kunna taga sin början, såvida nemligen nöjet äfven i år kan anses modernt, ty derpå hänger det, så påstår man åtminstone. Tyska operasällskapet fortfar att locka pu bliken till sig, åtminstone på de bästa platserna. Orsaken dertill, att de öfre regionerna vanligen äro ytterst klent besatta, torde kunna sökas deri att priserna äro jemförelsevis för nögt tilltagna. Vi äro öfvertygade om, att i händelse priserna åtminstone på söndagarne olefvo nedsatta till de vanliga, man på dessa lagar skulle kunna räkna på bättre hus än wad nu brukar vara fallet. För öfrigt kan nan icke neka att hr Gaudelius synes icke ky några omkostnader för att hålla publikens ntresse vid makt. Operan Judinnan?, som tisdags tör 4:de gången gick öfver tiljorna, ifves med en lyx i kostymer och sceniska nordningar, hvartill man icke ofta härstädes kådat något motstycke. Hufvudrollerna uppäras förtjenstfullt af sällskapets mest framstånde medlemmar och särskildt firar hr Fischerchten i Eleazars roll en verklig triumf, både vad sång och spel beträffar. Damerna Moser ch Holland tylla naturligtvis äfven sina plater, och den förra, som utför Rechas parti, stråuw i verkligen orientalisk fägring. ÄUnligt vad det förljudes, lära på våren tenoristen J4 ichatschek och barytonisten Beck komma att gastera härstädes. Åtven hitväntas en ny nor, hr Vincent, hvilket väl torde vara af!. ehofvet högst påkalladt, enär sällskapets för1 a och snart sagdt enda tenor eljest skullele