Reduktionen inom armeens befäl pågår. Danske konungen skall besöka Jutland; nans förd möter en del ogillanden, isynnerhet lerföre att detta kongl. besök måste kosta 5 Iryga penningar för statens skull och landet y8. 8 örut är i grund utsuget. — Fran Utlandet. I England råder med anledning af det sätt, hvarpå tyskarne behandlat den Mullerska mordaftären, en verklig törbittring mot tyska nationen. Märkligt är, att det isynnerhet är den engelska landsortspressen, som är förbittrad öfver de beskyllningar tyskarne gjort, att ittsförfarandet mot Miller varit partiskt och dikteradt af lust att hämnas på Tyskland. Engelsmännen äro med fog stolta ötver sina lagar, och man kan ej förtänka dem, att de med harm och förbittring höra de tillmälen som göras at tyskarne mot deras rättstörtarande. Danska Dagbladet säger härom: Lyckligt är under alla omständigheter, att äfven engelsmännen lärt känna tyskarnes mest karakteristiska nationaldrag; ty de skola efter den vunna erfarenheten bättre än någonsin kunna fatta, hvad vi danskar lidit under samlifver med dessa menniskor. Och frukten härat skall säkerligen icke uteblifva. Då olyckans dagar komma ötver tyskarne, derföre att de som viljelösa trälar hjelpt sina furstar att hälla främmande folk under oket; derföre att de jublade öfver Radet-kys segrar och ötvertäckte Haynaus bödelsbedrifter med kärlekens kåpa; derföre att de med kallt blod sågo Polen vrida sig i dodskampen, under det de greto krokodiltårar öfver Slesvig-Holstein, — då den tid kommer, då räkenskapen skall uppgöras för allt detta, skola tyskarne förgäsves utsträcka sina händer efter sin gamle allicrade och hjelparen i nödens stund. Storbritannien har dragit i betänkande att föra ett krig mot tyskarne; om ett krig för dem kan det aldrig bli tal, sådan som den allmänna meningen i England nu är. Som exempel på, huru engelsmännen bedöma tyskarne, meddela vi här en ledande artikel ur ett i Sheffield utkommande blad, -Daily Telegraphe: Medlemmarne af den tyska -Rechtsschutaverein ha varit föremål för mycket onödigt tadel pa grund al deras sträfvanden efter att rentvå Möller. Föreningan har beskyllts för inkonseqvens, men är ej just denna beskyllning inkonseqvene? Tysklands namn har ju hela året igenom varit förenadt med röfveri och blodsutgjutelse. Om man med lugn öktverblick vill söka att bilda sig en klar föreställning om Mäller och hans gerning, maste man verkligen komma till det resultat, att han jemförelsevis var en liten syndare, och att hans brott mindre än hans ställning är o saken, hvarföre hans lik ligger i osläckt kalk med ett hiskligt märke af repet kring halsen. Han följde blott det höga exempel, som furstarne och folket i hans land gifvit honom, då de i förening öfverföllo danskarne i våras. Han ville ha ett ur och de ville ha ett land. Han satte sig i besittning af det föremål som frestade hans ögon och väckte begär i hans bröst, och de gjorde detsamma. Han hade förberedt g på att möta hvarje invändning med slag och att skrida till ett mord, om han stötte på faktiskt mots:änd; deras förberedelser och afsigter öfverensstämde pe ett förunderligt sätt med hans. Om det i moraliskt hänseende fann någon skiljnad, var den snarare till Mullers fördel. Mäller var den svagare parten, hade ingen medbrottsling, närmade sig icke sitt uts-dda offer under hycklande föregilvanden och försökte aldrig, så vidt vi veta, att med lögn och förtal nedsmutsa den man, som föll för hans obarmhertiga slag. En sådan man utsatte sig för någon fara, och hans gerning fordrade en viss grad af mod; ej heller har någon försökt att bevisa, det han pinade mr Brigges kropp under dödskampen, sedan han slagit ned och utplundrat honom. Dernäst företog han icke sitt angrepp under högtidliga proklamationer och trumpetsöÖtar; ty han mördade blott en enda menniska. Han dsef sin affär i det lilla, och medan denne lille affärsman uigjot blod för att få ett ur, icke för att komma i besittning af ett hertigdöme, efterhärmade han blott i en liten måttstock de tappra bedrifter, som Herrans smorda, H. M:t konungen al Preussen utfört. Han skulle va:it mera äregirig. Hade han handlat i stor stil och jemnat hela städer med jorden i stället för att fälla en enskild menniska, — hade han föröfvat sitt mord under ackompagnement af militärmusik och behandlat danskarne så som han behandlade mr Briggs, skulle bevekelsegrunden helt säkert varit densamma, men utgången blifvit helt annorlunda bedömd. Som det nu är, består hans brotts omätlighet egentligen i dess ringhet, och hans skuld är stor, derföre att den var så liten. Han var en svag menniska och begick ett felsteg. Han trodde att det konungar kunde göra, det kunde äfven han utlöra inom sitt lilla område, och han försökte, så långt hans medel räckte. Han, som var cen simpel handtverkaregesäll, begick orätt, en mycket stor orätt. Da schavotten i går restes, då fängelseklockan ringde, då man inom fängelsets omrade grälde den grop, som skulle gömma hans kropp, och då repet snodde sig tätt kring hans hals, fick han veta, att mandråp liksom jagt på vildt är ett privilegicradt tidsfördrif, som erfordrar ett fribref. Den man, som doppade sina händer i ett oskyldigt folks blod, utdelar ordnar till prinsar, medan den som utförde Kains roll gentemot en enskild mensklig varelse, upphissats med rep kring halsen samt dinglat fram och tillbaka i novembervinden under massans tjut. Den lille mandråpare. som spridt sorg inom en enskild familj förbannas tusen gånger starkare än den, som med lika litet berättigande tillintetgjort fö svararne af tusentals hederliga hem och bragt dödens mörka skugga öfver tio tusende danska hjertan. Tyskarne i London kunna icke beskyllas för inkonseqvens. De ha försvarat och försvara ännu i denna stund Jutlands utplundring, och de handla i god Öf, verensstämmelse härmed, då de göra sitt yttersta för en sådan småsyndare som Miller. Från Italien skrifves, att deputerade kammaren i Turin med en majoritet af 157 röstar mat 77 anfaift det af min orn fiamlao