klädesplagg, hade de nätt och jemt tid att begifva sig utför trappan, så hastigt hade elden spridt sig. Elden slog ned efter dem i trappan. Tvenne poliskonstaplar, som patrullerat i Stigbergsliden samma natt eldsvådan timade, berättade att de emellan kl. 1 och 3 2 på natten sett en tunnklädd person skynda förbi dem, hvilken vände ansigtet åt sidan. På morgonen kl. 5 sågo de samma person gå tillbaka utät brandstället och igenkände honom nu för att vara skräddaren Blom. Målet remitterades till Säfvedahls häradsrätt, och qvarsitter Blom under afbidan på ransakning derstädes i cellfängelset. — Sadelmakeriarbetaren Carl August Godberg, som till följe af fylleri synes till hälften sinnessvag och hvilken i rusigt tillstånd är mycket pratsam och då trakterar åhörarne med mer eller mindre mustiga uttryck utan att det ringaste fästa sig vid, hvar eller inför hvem han befinner sig, hade i söndags osverlastad infunnit sig f aftonsången i Hagakyrkan. Stäende något innanför kyrkdörren började han prata sina vanliga galenskaper, yttrade stort missnöje öfver att, såsom han föreställde sig, predikanten talade om honom, förklarade, då ett bibelspråk af predikanten återgafs, det der är taget ur första Mosebok, och för att härvid bättre fästa uppmärksamheten på sig svängde han och viftade med mössan och gjorde med fingrarne åtskilliga vanvördliga tecken. Att detta beteende skulle på det obehagligaste störa de kyrkbesökande i deras andakt var naturligt. Man lyckades emellertid utföra karlen ur kyrkan, hvarefter han leddes till polisvakten, der han i de befängdaste yttranden utlade hvad som passerat. Vid polisförhöret igår hade han hunnit taga sitt förnuft till fånga. Han erkände nu att han på ett högst beklagligt sätt stört andakten, men förnekade att han, som ett vittne upp: gaf, äfven svurit i kyrkan. Målet remitterades till rådhusrätten, och resolverade poliskammaren, att enär det straff, hvarmed Godbergs förseelse är belagd, dels består i böter och dels: är urbota, skulle G. i afvaktan på ransakning i cellfängelset förvaras. — I går stod inför poliskammaren en hustru, Elin Andersson, tilltalad för att från sina hyresgäster skolläraren Fridholm och seminariieleven Lindblom ha stulit en svart bonjour, ett par byxor och en väst af randigt korderoj (från den förre) samt ett par byxor (från den senare). Hr L. observerade i Thorsdags, att han blifvit bestulen på sistnämnde plagg. Han tillkallade värdinnan, besagde hustru A., och båda började nu leta efter de förkomna persedlarne, utan att de likväl kunde påträffas. Hustru A. började nu äfven att inspektera hr Fridholms kläder och yttrade dervid: Här har mera blifvit stulet. Då man icke kunde förklara klädernas försvinnande på annat sätt, antog man att någon tjuf praktiserat sig in i tamburen. För att emellertid om möjligt taga reda på det stulna, begaf sig för hr Fridholms räkning skolläraren Carlsson till pantlåneinrättningen och kände der snart igen både rock och byxor. På rocken, hvilken var köpt i Hamburg, fanns ett märke med skräddarens namu. Detta hade då rocken belånades väckt en vaktmästares uppmärksamhet, så att denne frågade den qvinna, som bar dit kläderna, hvar rocken var förfärdigad. Hon svarade härpå att den vore köpt i Hamburg. Tillsolje af detta korta samtal fäste man emellertid uppmärksamhet vid qvinnans utseende, och det befanns slutligen, att den som sålunda belånat de stulna kläderna, var ingen annan än de bestulnes egen värdinna. Då Elin Andersson togs i förhör erkände hon tillgreppet, hvilket föranledts af hennes för tillfället nödställda belägenhet. Hon hade ämnat att åter utlösa kläderna, på hvilka hon fått låna en summa af 25 rdr, och återlemna dem, men hon hade olyckligtvis förlorat pantsedeln. Då hr Fridholm närmare såg efter sina saker, fann han, att han äfvon förlorat tvenne andra rockar samt en burnus, och bland Elin Anderssons tillhörigheter anträffades äfven ganska riktigt pantsedlarne. Som emellertid detta först anmäldes i går sedan poliskammaren remitterat målet till rådhusrätten, blef hustru A. icke tillfrågad, om hon äfven vidgick detta tillgrepp. Målet förvisades, som sagdt, till rådhusrätten, och hustru A. återförpassades till cellfängelset. Såväl hustru A. som hennes man, hvilken förut varit ringkarl, ha hittills befunnit sig i jemforelsevis lyckliga omständigheter. För några år sedan blef dock mannen dömd för första resan stöld.