entusiasm af solket. Konung Wilhelm af Preussen öfverlemnade till hr v. Bismarck, sedan han ratificerat fredsfördraget, Svarta Örns ordens insignier, åtföljda at några högst smickrande och erkänsamma ord. Senare Post. Närmare redogörelser föreligga nu om det ( tal, som inom Italiens deputerade kammare hållits at markis Pepoli, kejsar Napoleons trände och vän. Hans tal är af europeisk betydelse och bör derföre närmare påaktas. I afseende på septemberkonventionens ställning till det öfriga Europa sade han bl. aäDen del af de europeiska nationaliteterna, som efter Krimkriget afgått med seger deritrån, har sedan dess i Polen och ej mindre i de danska hertigdömena dragit det kortare strået, derföre att en europeisk kongress kom till stånd ; hotelsen om bildandet af en koalition var ej ett tomt ord, och den italienska regeringen insåg nödvändigheten af, att åter ansluta sig närmare till Frankrike och förbereda ett nytt närmande i vestern. Den romerska frågan kunde vara ett hinder för bildandet af en allians mellan det liberala Europa; det låg nära för handen, att Frankrike ej ville lösa denna fråga, om det icke betryggade den katolska verlden mot hvarje kränkning, som skulle kunna påföras påfven. Hederskänslan tvang kejsaren, att ej lemna den nuvarande påfven i sticket, hvilken skyddas af minnet från hans första liberala regeringsår. Septemberkonventionen har inom hela Europa rönt en ofantlig framgång. Tal. uttryckte derefter den förhoppning, att konventionen skall återställa äfven det genom kongressens afstyrande störda förtroendet mellan England och Frankrike; men det är särskilt Italiens uppgift, att underlätta denna allians, som är enda vägen till de liberala ideernas seger, och utsigt finnes för handen, att i frihetens tvekamp mot reaktionen den förra skall utgå med seger. Må man, sade han, framför allt minnas kejsar Napoleons ord: Den franska politikens mål är kyrkans försoning med friheten! Cavours formel: Den fria kyrkan i den fria staten, är vägen som leder till detta resultat. Den romerska frågan är för verldens frihet så utomordentligt vigtig, derföre att Rom är den europeiska reaktionens hjerta. Ingen försoning kan vinnas genom våld, list eller kränkning af fördraget, utan endast och allenast genom moralisk inverkan. En lösning med våld skulle sätta sjelfva friheten i fara. Efter utförandet af konventionen återstår i Ttalien ännu blott att lösa den österrikiska frågan. Septemberkonventionens karakter tvingar italienska regeringen, att gå hand i hand med friheten och att lösa den romerska frågan derigenom, att det teodala Rom förstöres såväl inom den inre politiken som i de italilienska lagarne. Tal. besvor härefter kammaren, att afhålla sig från hvarje principiel förklaring, ty dylika förklaringar bruka blott alltför ofta bringa ett lands värdighet i trångmål. Skulle konventionen förkastas, brytes Europas liberala allians. Det liberala partiets öde i Europa står och faller med Italiens existens. Rom och Österrike dröja ännu med sitt svar på konventionen, emedan de räkna på det italienska parlamentets oförsigtighet. Tal. sade sig likväl vara öfvertygad om, att deras hopp skall komma på skam; en borgen derför är det beundransvärda lugn och den ordning, som nu råda i Turin. Genom dessa Pepolis ord kunna vi bedöma, huru franske kejsaren betraktar de senaste händelserna, isynnerhet freden med Danmark, och huru allvarligt han uppfattar nationalitetsprincipens kränkning i Slesvig. Han vill för närvarande ej för Nordslesvigs skull börja ett krig men längre går icke hans återhållsamhet. Han tänker hädanefter som hittills upprätthålla nationalitetsprincipen. Napoleon III synes mer än någonsin betänkt på en sammanhållning af det vestliga Europa och det är temligen säkert, att han nu menar ärligare med Italien, än man vanligen antager. Uti den italienska frågan ifrar nu Frankrike, enligt pålitliga uppgifter, på en öfverenskommelse i godo mellan curian och Turin. Rom skall icke, heter det från denna kant, bli en politisk och parlamentarisk hufvudstad, utan liksom en andlig hufvudstad, der konungen har ett palats och högsta domstolen tager sitt säte o. s. v. Påfven skall behålla alla sina andra attributer, tillochmed på visst sätt inom bestämda gränser det verldsliga herraväldet, men för öfrigt erkänna Italiens enhet. Denna kombination skulle förklara mången motsägelse i den sista officiela polemiken, och man vill veta, att några kardinaler börja sluta sig till den åsigten, att en dylik transaktion måhända bör tagas i öfvervägande. 1 1 2 2 2 ia SA VV TT