Han bet sig i läppen och sade: — Vill du säga mig, hvarigenom jag förtörnat dig — Du har icke förtörnat mig. — Hvad är det då, som kommit öfver dig? — Hvad som kommit öfver mig? Jag förstår dig verkligen icke. Och han förstod icke heller Lucy. Frederick Grey var icke inbilsk. och det föll honom aldrig in att tro att hon var svartsjuk. Han fäste ingen vigt vid det däraktiga jollret — kurtisen, eller hur man vill kalla det, hvarmed han ofta tillbragte tiden; de vackra flickornas sällskap roade honom, och det var allt. Om miss Vaughan när. made sig honom mer än de andra, så funderade han icke derpå. och han hade ingen aning om att det verkade någon förändring i Lucy Chesneys sätt mot honom. Under de få dagar som förflutit sedan hennes ankomst till Seaford, hade hennes uppförande mot honom plågat honom mycket. Han hade deri sett någon obegrivlig nyck, men nu började han att tro, att hennes känslor för honom förändrats. Och han, som hade varit så säker på hennes kärlek ! — Lucy, sade han, jag får säga dig, att du bemöter mig på ett mycket besynnerligt sätt. Du hörde mig bjuda upp dig till lancier-kadriljen och du vände dig bort och dansade i stället med den der lilla dockan, som icke ens är värd att man sparkar. Vill du dansa med mig nista dans? — Tack; jag ämnar icke dansa nästa dans. Jag är litet trött.