rhöret i målet samt att Friberg bodde hos Carl Anlersson och arbetade hos Ringner, uppsköt Häradsätten målet och förordnade, att Friberg emellertid kulle erhålla sitt stadiga, om än icke synnerligen ingenäma hemvist å länscellfängelset. Ransakningen fortsattes vid lagtima tinget den 28 Oktober, hvarvid ett långt motförhör anställdes med de häktade öfver vissa omständigheter. deruti de gjort uppgifter, dels stridiga sing emellan och dels stridande emot vittnenas utsago, utan att dock något af synnerlig vigt förekom. Några vittnen afhördes och ransakningen uppsköts för ytterligare bevisnings efterspanande. En episod under behandlingen af detta mål tycktes särskildt senteras af tingsmenigheten. Målsegaren hade nemligen bestämdt i Olsson igenkänt den längre rånaren och trott sig i Friberg igenkänna den kortare. Då nu dessa begge stodo bredvid hvarandra framför dombordet, syntes tvertom Friberg vara längre än Olsson. Derföre mättes de begge kämparne och Friberg, som var klädd i stöflar med klackar, befanns vara 5 fot 11 tum lång, hvaremot Olsson, som hade sockar utan klackar, endast höll 5 fot 10 tum i längd. Domaren besallde då fram två stycken lika höga trästolar och man kunde se förvåningen tecknad a de flestes anleten öfver en artighet emot de tilltalade, hvaraf man kunde tycka dem just icke hafva gjort sig förtjente. Olsson och Friberg fingo sätta sig å hvar sin stol och — förvåningen lemnade blixtsnabbt rum för mycken belåtenhet och knipsluga blickar emellan åskådarne — Friberg befanns nu, till följe af sitt kortare lif och sin smärtare vext, vara märkbart mindre än Olsson. Målsegarens förmodan angaende Fribergs identitet med den mindre rånaren vann häraf styrka; ty målsägaren hade icke varit i tillfälle att granska rånarne förr, än dessa satte sig, en på hvardera sidan om honom i vagnen. — Inför Tingsrätten stod den 7 Oktober äfven häktade fabriksarbetaren Johan Andersson, tilltalad för stöld af väl å Mölnlycke fabrik. Den häktade, som förut undergatt förhör inför poliskammaren i Göteborg och ransakning vid Säfvedals Häradsrätt, vidgick brottet; men påstod, i likhet med hvad han vid föregående ransakningarne uppgifvit, att det var smeden Samuel Pettersson, som efter mycket supande förmått honom dertill och underrättat honom om belägenheten af det ställe, der den stulna väfven förvarades. Till lagtima tinget den 28 Oktober hade Samuel Pettersson derföre blifvit inkallad. Han bestred helt och hållet den häktades uppgist och sade, att han väl kände den häktade, då de arbetat på samma fabrik; men att han ej talat med honom vid den tid då brottet skedde och aldrig om tjufnad samt att han aldrig, såvidt han mindes, supit med honom. Johan Andersson medgaf visserligen nu, att han icke vid den tid, då han begick stölden, träffat Pettersson; men föregaf att den sistnämnde vid ett annat tillfälle intalat honom att begå stöld på Mölnlycke och lärt honom huru han skulle inkomma i fabriken, samt att Andersson vid detta tillfälle var nykter, men att, när han en senare dag fått tillfälle att öfverlasta sig, alltsammans runnit honom i minnet och kommit honom att förbsva stölden. Aklagaren fann ej skäl att tilltala Pettersson, då angifvelsen emot honom tydligen var diktad. Johan Andersson dömdes för första resan inbrottsstöld att böta tre gånger det stulnas värde med 475 rdr 50 öre, i treskifte emellan kronan, häradet och åklagaren, eller att, om han ej förmådde gälda böterna, i stället undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, samt att i hvartdera hänseendet hållas till straffarbete i ett år och tre månader. Andersson förklarade sig nöjd med utslaget och återsändes till länscellfängelset för utstående af sitt straff.