MD MER GlllalbTl, Ål mInSTLOnCL mGoltan Treussen och Ryssland, på samma gång ötverenskommelse gjorts om de dansk-tyska hertigdömenas ordnande till sina blifvande öden genom en personalunion. Ryska politiken skall derigenom ha vunnit ett fint spel. Börjande med tvifvelaktiga anspråk på vissa delar af Holstein, afträder kejsar Alexander alla sina arfsanspråk i dessa trakter till Oldenburgaren. Denne fordrar successionsrätt till både Holstein och Slesvig, i det han utsträcker Rysslands anspråk äfven till detta senare hertigdöme. Om de båda tyska stormakterna hålla troget ihop, skola de drifva fram förbundsdagen, som skall afgöra mellan oldenburgaren och augustenborgaren, i den riktning de vilja. Oldenburgarens rioritetsrätt kan då anses otvifvelaktig. Men Ryssland har förklarat sig vilja uppbjuda allt, för att förmå Oldenburgaren afträda sin rätt till konung Christian. På så sätt skulle Ryssland komma att skänka Danmarks konung ett danskt land; det vore Ju ypperligt, och man behörver ej ha synnerligt skarp politisk blick, för att kunna se, hvarthän detta skulle föra i en framtid. Skulle deremot ej enighet kunna åvägabringas mellan de båda tyska stormakterna vid förbundsdagen, hvaraf närmaste följden ovilkorligen blefve dennas votum till törmån för augustenborgaren, då skulle kanske Kreuzzeitungs sats upptagas, hvilken förklarar successionen för en privataffär, och derigenom personalunionen godtyckligt bringas till stånd. Detta vore likväl ett mycket djerft steg, emedan Preussen derigenom skulle kasta stridshandsken i ansigtet på både Österrike och det öfriga Tyskland. Anar Österrike, att det gått för långt? har ministerskiftet derför egt rum? Ått enighet mellan Preussen och Österrike ännu icke finnas, framgår af ett telegram från Berlin, som omförmäler, att i sista preussiska statsrådet beslut sattats om förhandlingar med Osterrike och förbundet angående hertigdöme nås militära besättande, till en början. Ryssland ler i mjugg bak Tysklands rygg och gnuggar förnöjdt händerna. Fransk-italienska konventionen synes komma att med glans gå segrande ur förhandlingarne inom såväl Italiens som Frankrikes lagstiftande kamrar. I det förras parlament anses maJoriteten allmänt för gifven; hvad Frankrikes angår, har den lilla oppositions-eliquens förnämsta målsman derstädes. Jules Favre, öppet förklarat sig för konventionen och sagt, att han tillochmed uppmanat oppositionspartiet i Italien att antaga densamma. D. 3 d:s företogs konventionen till behandling inom italienska deputerade kammaren Signor Boggio törklarade, att de framlagda diplomatiska aktstyckena voro otillräckliga och fordrade framläggandet af samtliga noter, som utvexlats alltsedan den törsta noten från d. v. italienska utrikesministern, Visconti Venosta, afgick. Ministerpresidenten Lamarmora genmälte, att regeringen redan tagit denna fråga i öfvervägande, men ej ansåg det nödigt, att meddela andra dokumenter än de redan framlagda. — Petronelli frågade, om de i riddar Nigras note gjorda meddelanden vore riktiga. — Ministern Lanza förklarade det opassande, att tvifla om ett) oftentligt aktstycke på grund af tidningspåståenden. Roten är fullkomligt riktig och som sådan erkänd af båda kontraherande parterna-. -Utskottets ordf. Musco afgaf nu betänkande om regeringssätets förflyttande. — Ferrari föreslog först diskussion om, huruvida ett lagförslag ang. septemberkonventionens godkännande är nödigt. Efter en kort diskussion ajournerades trägan till som i måndags, då hufvudstadens förflyttning skall diskuteras. Utskottsbetänkandet antager flyttningen i enlighet med regeringens förslag. Italienska ministrarne ha gitvit utskottet sitt hedersord på, att inga hemliga vilkor äro bisogade konventionen. Denna försäkran har gjort ett godt intryck. I Frankrike är man, märkligt nog, nu mera rasande på Ryssland än förut, alltsedan kejsar Alexanders besök derstädes. Det berättas tillochmed från Lyon, att ovänliga opinionsyttringar mött czaren å jernbanan i Lyon. Tidningen Temps har tillochmed börjat angripa iden om allians mellan Frankrike och Ryssland. Frankriker, säger bladet, bör aldrig tänka på en allians med Ryssland, ty en sådan skulle vara rent prejeri, emedan Frankrike alltid skulle så gifva mer, än det kunde lå; ett sådant förbund skulle endast törsvaga Frankrike och berötva det dess bättre jag, och för detta pris skulle eventuela vevidgningar vara för dyrt betalta. Ryssland eger i Finland ännu ett påtagligt bevis på len artighet, som Napoleon I utöfvat mot Alexander I, men Frankrike har ei behållit något, som kan bära vittne om Alexander I:stes artighet mot Napoleon I. Oafsedt de sympatier för Polen, som finnas i Frankrike, skulle en allians mellan Frankrike och Ryssand vara en omöjlighet. Den ofsiciösa pariserpressen egnar särskild Ippmärksamhet åt den entusiasm hvarmag — — — — — — —