betryggå del 1107. 501 versall. Enl. franska regeringens åsigt, måste italienska regeringens löfte, att hvarken angripa eller låta angripa pafliga omrädet, sullständigas genom en praksk garanti, hvilken skulle vara egnad, att ingifva olska opinionen det förtroende, att den föreslagna fverenskommelsen äfven skulle vara verksam. Vid pröfningen af detta slags garantier hade de italienska underhandlarne erhållit uttrycklig tillsägelse, att förkasta hvarje vilkor, som skulle strida mot nationens rättigheter. Det kunde derföre hvarken vara tal om afstående från de notionala sträfvandena eller om en totalgaranti af de katolska makterna, eller om de danska truppernas besättande af en punkt af det romerska statsområdet, såsom pant på utförandet al våra löften. För oss är romerska frågan en moralisk, hvilken vi sökt att att genom moraliska krafter betrygga. Vi påtogo oss derföre allvarligt och ärligt pligten, att icke bruka några väldsamma medel, hvilka ej skulle lösa en fråga af denna art. Men vi kunna ej afsta från att räkna på civilisationens framåtskridandets krafter, för att komma till en försoning mellan päfvedömet och Italien, en försoning som endast försvårar och aflägsnar den franska inblandningen. Fastän franska regeringen erkänner värdet af dessa betraktelser, förklarar hon dock ånyo, att det är henne omöjligt att antaga utkastet, om det icke beledsagas af någon faktisk garanti. Då skedde, att markis Pepoli, redogörande för Italiens inre ställning i afseende på romerska frågan, sade till kejsaren att, regeringen oassedt den fråga, hvarom det nu gäller, och af politiska, strategiska och administrativa skäl, tänker på möjligheten, att flytta regeringens säte från Turin till en annan stad i konungariket. Så länge romerska frågan sväfvar i ovisshet utan närmande till en lösning, undergräfver denna ovisshet möjligheten för en sådan åtgärd. Men om konventionen komme till stånd, vore han säker om att regeringen, just i betraktande al den inre politiska ställning som skulle uppstå genom fördraget, skulle ha för afsigt att råda konungen till detta beslut, emedan nödvändigheten af ett verksammare inflytande på alla delar af landet och sjelfva vår ställning till Rom skulle sälla sig till de strategiska skälen, för att förorda det. Kejsaren tyckte, att detta beslut, en gång fattadt, skulle ernå det mål man hade för ögonen. H. M:t sade, i afseende på edert yttrande om försöket att flytta hufvudstaden, att det om det vore den kgl. regeringens tanke och italienska nationens önskan, skulle många svårigheter vara undanröjda, hvilka söndrat oss i denna vigtiga romerska fråga. Jag anmärkte, att regeringssätets förflyttande har betänkliga olämpor och att man ej utan sara kan plötsligt förrycka regeringens tyngdpunkt och slita den ur en midt, ett element, hvilka äro väsentligen guvernementalt fasta och säkra, att tillochmed de materiela svårigheterna för utförandet af detta förslag vore talrika och stora, att denna åtgärd skulle i alla händelser kräfva en ansenlig tid, för att undvika kränkning af de lokala intressena och göra dem mindre känbara. Jag tillade, att vi endast kunde antaga konventionsförslaget ad referendum, om man gjorde det beroende af vilkoret om regeringssätets förflyttande. Vi stodo dessutom fast dervid att franska regeringen skulle utan detta vilkor hvilket bör såsom en inre fråga särskildt betraktas, helt enkelt antaga utkastet, men franska regeringen förblef vid sitt redan markis Pepoli delgifna svar och förklarade, att om kgl. regeringen beslöte att flytta regeringssätet annorstädes, skulle intet hinder möta mot att konventionen genast undertecknades. Markis Pepoli afreste till Turin och framställde saken för regeringen. För att konungens regering skulle kunna fatta ett beslut, var det nödvändigt, att bestämma den tid, hvarinom franska ockupationen skulle upphöra. Den kejserl. regeringen förklarade, att denna tid ej kan upptaga mindre än två år. De italienska underhandlarnes bemödanden, att göra denna tidrymd kortare, hafva förblifvit utan resultat. Då regeringen efter mogen ölverläggning beslutat antaga konventionen med klausulen om regeringens förflyttning, uppdrogs åt markis Pepoli och mig, att afsluta denna akt, och man försåg oss till detta ändamål med den nödiga fullmakten. Markis Pepoli kom d. 13 till Paris, d. 18 fastställdes redaktionen af artikeln och i dag d. 15 undertecknades konventionen. Art. 1 har bibehållits sådan den innehöllsi grefve Cavours förslag. Art. 2 innehåller Frankrikes förbindelse att esterhanå draga sina trupper tillbaka från de päfliga staterna och alltsom den päfl. armåen organiseras; men den sista tiden för utrymmandet är beramad till 2år. Art. 3 är sådan som den fanns i grefve Cavours utkast, med det enda undantag att man, i stället för att bestämma antalet af de stridskrafter som skola bilda den päfl. armcen, öfverenskommit om, att dessa stridskrafter icke få utgöra något angreppsmedel mot den italienska regeringen.. Äfven art. 4 är lika med grefve Cavours utkast. Hvad nu klausulen om förflyttningen angår, så kunde den enligt kgl. regeringens åsigt ej utgöra någon integrerande del af konventionen; man kom derföre öfverens om, att nedlägga den i ett särskilt protokoll, hvars orginal e. exc. äfvenledes skall finna här inneslutet. Genom användning af denna form har man velat framhålla, att en dylik åtgärd för oss är ett faktum, som väsentligen tillhör den inre politiken och endast derigenom kunde ha gemenskap med konventionen, att det skapade en ny situation, hvari Frankrike såg en garanti, som tillåt det återkalla sina trupper och tillika var en underpant på att Italien skulle afstå från användandet af våldsmedel till Roms ockupation. Det anmärkes uttryckligen i våra konferenser med den franske fullmäktige, att konventionen ej kan och skall betyda mer eller mindre, än hvad den säger, d. v. s., att Italien genom konventionen förbinder sig att afstå från hvarje våäldsmedel. Vi ha äfvenledes förklarat, att denna konvention följer af noninterventionsprincipen, så att Italiens blifvande politik i afseende på Rom består i att iakttaga och låta iakttaga non-interventionsprincipen och använda alla slags moraliska medel, för att ernå försoningen mellan Italien och påfvedömet på den af grefve Cavour uttalade basis: den fria kyrkan i den fria staten. Sålunda afslutades dessa långa och svåra förhandlingar, hvilka fortfarande sysselsatt de män, som alltsedan konungarikets konstituerande hittills följt på hvarandra i konungens råd. Betraktar man den närvarande politiska situationen, den allmänna meningens ställning i Frankrike och det katolska Europa, gör man sig reda för styrkan af de genom romerska frågan uppväckta lidelser och de svårigheter, den framkallat i Italien, såväl i den inre politiken som i dess internationela förhållanden, isynnerhet till Frankrike, så är det tydligt, att konungens regering skulle påtagit sig det största ansvar inför nationen och histo— — —b— — mMWMA —