Sammalunda var förhållandet med några al de uppgifna klädespersedlarne. De hade för Eriksdotters räkning blifvit reqvirerade den ena dagen och dagen efter hade anmälan gjorts, att de voro sönderrifna. Mamsell Widström, som i likhet med förra vittnet, föga lagt på minnet dagar och tid, då eld af Eriksdotter blifvit anlagd, uppgaf att hon vid ett tillfälle från cellen n:r 22, der Eriksdotter då förvarades, förmärkt rök uttränga och då hon dit inkommit, hade elden slammat i fonsterposten och den förut nämnda sonsterluckan, ä hvilken lagan redan förorsakat ett större hål, liksom i sjelfva posten. Angående de sönderslagna kakelugnarne och förstörda klädespersedlarne intygade hon enahanda som föregående vittne. Hon hade liksom detta icke sett när saken skedde ; men någon annan än Eriksdotter kunde. enligt hennes påstående, ej hafva gjort det. Som båda vittnena omförmälde flera tillfällen, då eld af Eriksdotter anlagts, och tydligen sammanblandade dessa händelser, blef angifvelse af fängelsedivektören uu derom äfven framställd, ehuru han, som ej närmare antecknat dagar och timmar, icke bestämdt kunde formulera anklagelsen för hvart och ett al de särskilda fallen. Vaktbesälhafvaren C. R. Wiberg. äfven till vittne åberopad af sängelsedircktören. hördes derefter samt berättade, att Eriksdotter minst 10 a 15 gånger under den tid hon nu senast varit j fängelset på olika ställen anlagt eld. Från den 18—22 September hade hon förehaft dylika nidingsdåd minst fyra gånger. Första ingen hade det varit i mörka cellen nir I, då ett hål blifvit brändt i fönsterluckan; andra gåugen vid dörren i samma cell, då halm blifvit framdragen och antänd, hvaraf golfvet och dörren på ett par ställen kolat (vid dessa tillfällen hade dock elden varit dämpad innan vittnet kommit till stället); tredje gången hade det skett i cellen n:r 22, då vittnet kommit tillstädes under sjelfva branden, likasom fjerde gången, då ett större hål uppstått i fönsterluckan. Vaktknekten Månsson angaf nu äfven Eriksdotter för att ha, vid upphemtandet till domstolen, satt sig till motvärn och rifvit honom å händerna, så att han erhållit flera skrämor. Under hela tiden ransakningen pågick, fortsatte Eriksdotter med sitt tjutande, hvilket mot slutet af fö höret dock aftog något. Sedan domstolens ledamöter uppstigit, framgick wdföranden till henne och sökte genom vänligt tilltal bringa henne till förnuft; men Eriksdotter vidhöll energiskt utförandet af sin roll och svarade endast med att under skrik och halfgråt framstöna ordet: mördare! mördare! Tillsägelsen att stå upp och aflägsna sig tycktes hon ej höra, hvarföre hon åter måste bäras tillbaka till cellen. Vid passerandet öfver fängelsegården tilltog tjutet i styrka, och då hon i cellen åter skulle insättas, bet hon vaktknekten i handen, så att märken efter tänderna syntes och blodet framsipprade. Dit inkommen, rusade hon mot fönstret för att slå ut detsamma, men då detta ej lyckades, emedan det blifvit försedt med tjockt glas, nedkastade hon sig på golfvet och tystnade ändtligen. Domstolens ledamöter togo efter slutad ransakning de celler, i hvilka eld blifvit anlagd af Eriksdotter, i ögnasigte, och genomgingo äfven fängelsets arbetssalar, hvarest stor snygghet och ordning rådde. I ett arbetsrum voro fångarne sysselsatta med förfärdigande af säckar, i ett annat syddes täcken och hvarjehanda andra saker. Två stora salar voro inrättade till fabrik för filtväfnader, och i dessa voro omkring 80 qvinliga fångar sysselsatta, hvilka till arbete mot en viss årlig summa förhyres af hr Behrling, som eger fabriken och der håller egen verkmästare. Luften i dessa salar var temligen ren; men i cellerna, hvarest straff-fångarne äfven hållas till lämpligt arbete, kändes den instängda luft, som vanligen plägar råda i fängelser, der nödiga anstalter för en ändamålsenlig ventilation saknas. I en af dessa salar, begagnad till sjnkrum för sådana fångar, som lida af fallandesot och andra kroniska lidanden, förevisades en bur, liknande en hönsbur, af tjocka träspjelor, och särskild byggd för Eriksdotters räkning, hvilken man på försök derstädes inspärrat. Äfven här syntes märken af eld, som blifvit anlagd. Vid ett tillfälle hade Eriksdotter gjort försök att krypa ut derifrån genom ett å buren anbragt hål, icke fullt ett qvarter i fyrkant, och trängde sig dervid, då försöket misslyckades, så ist i öppningen, att man måste såga af nägra spjelor, för att hon skulle komma lös. Om alla de försök Eriksdotter gjort att anlägga eld, kan anmärkas, att dessa skett om dagen, och icke om natten, hvilket ger anledning betvifla, att hon verkligen haft några afsigter att åstadkomma en större olycka, hvarföre hon naturligtvis sjelf skulle falla första offret. Hennes afsigt synes snarare varit att genom sina vanartiga tilltag hålla sina väktares och väktarinnors uppmärksamhet i en ständig oro, sysselsätta och uttrötta dem och så ofta som möjligt få byta om rum. Denna mening tycktes vara den förherrskande hos vaktpersonalen, ehuru hela hennes beteende förekommer dem oförklarligt. Sättet, hvarpå hon förstått att skaffa sig tändstickor samt dölja dem, utvisar mycken illslughet. I den uti gårdagens blad införda rapport omförmäles t. ex., hurusom hon i ett par bröd, som hon vid ett tillfälle medfört i cellen, sömt tändstickorna så väl, att dessa ej kunde upptäckas, förrän bröden sönderbrötos. Hittills har lyckligtvis ingen svårare följd förorsakats af hennes nidingsdåd, men detta torde böra tillskrifvas vaktpersonalens vaksamhet, ty en större olycka skulle lätteligen, oaktadt anläggningarne skett om dagen, kunnat inträffa, då gollven i cellerna och de trånga korridorerna äro af trä och dörrarne, som leda till cellerna, ligga endast på omkring en alns afstånd från hvarandra. hvarigenom elden har riklig näring. Betänker man dertill, att fångarne äro inlåsta i sina celler, så att de sjelfva ej kunna, i händelse af en eldsvåda, hjelpa sig ut, så blir saken så mycket förskräckligare. För närvarande betinna sig omkring 400 qvinliga fångar från alla delar af Iaodet inom fängelsemurarne. Målet är uppskjutet till en annan dag, då runsakningen med Eriksdotter kommer att fortsättas. Genom trenne af öfverstaäthallareembetet utfärdade kungörelser efterlysas allmänneligen grosshandlaren Oscar ICara 654 u