kåttegangsoch Polissaker. Från Stockholm. Om ransakningen med qvinspersonen So fia Eriksdotter, anklagad att å norra korrek tionsinrättningen hafva anlagt mordbrand (s G.-P. för sistl. gårdag, under rubriken Fi Hufvudstaden), berättar Aftonbladet: Vi anse oss böra nämna, att Eriksdotter å fän gelset ej undergår bestraffning för något föröfvadtebrott utan att hon i följd af bristande laga försvar den sistl. Januari dömdes till två års allmänt arbete. Et offer för lättsinnet och prostitutionen har hon en gång förut, nemligen år 1861, af samma skäl varit å kor rektionsfängelset intagen och visade redan då en si hög grad af vanartighet och elakhet, att hon gaf be. vakningen och de som hafva sig fångvården vid fän. gelset anförtrodd mycket att skaffa; men nu har hor om möjligt gått ännu längre, i det hon itererade gån. ger sökt anlägga eld öfverallt i de celler, der hon i följd af sin elakhet blifvit inspärrad. Hennes själstillstånd är för dem som omgifva henne en gåta och vid ransakningen i går ingåfvo hennes ursinniga skrik och åtbörder domstolens ledamöter den föreställning, att hon ej eger sina sinnens fulla bruk. Sedan domstolens ledamöter intagit sina platser i sessionssalen, ett af fängelsedirektörens boningsrum, tillsades en fångknekt att hemta Eriksdotter, och en stund sednare fick man höra ett förfärligt tjut, som fyllde hela fängelset och hvilket Eriksson, som vid afhemtningen satt sig till motvärn samt derunder rifvit fångknekten, upphäfde under det hon af denne med biträde af ett par qvinliga fångar, bars öfver korrektionsgården. Hon fortsatte med tjutandet äfven sedan hon inkommit i sessionssalen, på hvurs golf hon nedlades, då hon ej kunde förmås att stå upprätt. Domstolens ordförande, rådman Norbin, uppmanade henne vänligt att hålla sig tyst och svara på anklagelsen, men Eriksdotter, utan att akta derpå, fortfor utan uppehåll med sitt oartikulerade tjutande, som öfverröstade domarens föreställningar, och vältrade hon sig derunder på golfvet, liksom hon haft något anfall af konvulsioner eller spasmer. Att detta icke var förhållandet, upplystes af den närvarande fängelseläkaren doktor Schagerström, som tillika på fråga af ordföranden, om hon vore sinnesrubbad, förmälde, att Eriksdotter icke gifvit honom någon anledning att antaga sådant. Hela hennes beteende hade fullkomlig likhet med ett i högsta grad vanartigt barng, som man ofta af ilska får se kasta sig framstapa på golfvet samt skrika med full hals och sparka. — Hon har en svag. späd kroppsbyggnad, är ljuslätt, med stora, grå ögon, glödande af en vild energi samt ilska. Hennes öppet stående mun med stora läppar och utstående breda tänder gifva emellertid åt hela ansigtet en prägel af dumhet och nästan halftånighet. Då man ej förmådde tysta hennes skrik, tillkännaga! ordföranden, att ransakningen ändå skulle fortsättas, och uppläste anklagelsen med hög röst; men i samma mån som han höjde rösten, tilltog äfven Eriksdotters tjut. Derunder syntes hon likväl anstränga sin hörsel, för att fatta anklagelsens innehåll, ty hon vältrade sig ett par hvarf längre fram mot dombordet. Doktor Schagerström, likasom fängelsedirektören Wiberg och allmänna åklagaren, studsfiskal Silfversparre, upplyste nu, att Eriksdotter låtit förstå, att hon ernade iakttaga ett dylikt beteende inför domstolen. Under allt detta fortsattes hennes tjutande, nu blandadt med det oupphörligt upprepade hörbara ordet: mördare! som frampressades mellan hennes sammanbitna tänder. Ett par gånger reste hon sig upp och sökte aflägsna sig genom dörren, då hon fasthölls och åter nedföll till golfvet så handlöst, som om hon ej skulle haft en muskel i sin kropp. Ett par af direktören Wiberg åberopade vittnen, mamsellerna Hilma Ericsson och Wilhelmina Widström, hvilka hafva uppsigt öfver såängarne, förekallades, fingo aflägga vittneseden och berättade: Hilma Ericsson, att Eriksdotter flera gåuger anlagt eld. Vid ett al de i rapporten omnämnda tillsallen, eller den 22 Sept. såsom hon förmodade, dato kunde hon dock ej med säkerhet erinra sig, hade vittnet, som befann sig i öfre korridoren, förmärkt rök uppstiga, och då hon begaf sig ned i den undre samt in i Eriksdotters cell, förmärkt halm utdragen på golfvet, som varit antänd så att det kolat i golfvet och dörren. Elden var dock redan vid vittnets ankomst slocknad, förmodligen dämpad af Eriksdotter sjelf, som plågades af röken. Detta var vid 9-tiden på förmiddagen. Sednare framåt kl. 12 hade vaktknekten underrättat henne om, att eld ånyo utbrutit i Eriksdotters cell, och då hon dit ankom, efter att hafva underrättat vaktbefälhafvaren om saken, hade elden lågat i en trälucka, som var anbragt inuti cellen framför fönstret, för att göra denna mörk. Elden hade ånyo blifvit släckt. Pa vittnets fråga till Eriksdotter hvad hon tänkte på och föreställningar, att hon sjelf skulle blifva första offret för sina illbragder samt qväfvas af röken vid dessa vansinniga försök. hade hon svarat, att hon kröp under filten, så att det ingenting gjorde henne om det rokte. Vittnet syntes för öfrigt vara så van vid Eriksdotters brottsliga tillag, att hon ej lagt något märke till denna dagens ndelser, hvarföre hennes berättelse om förloppet var indre redig. På framställd fråga, om vittnet hades ig bekant huruvida Eriksdotter till en del förstört venne kakelugnar samt sönderrifvit fängelset tillhöande klädespersedlar, svarade vittnet, att hon sett kakelugnarne vara söndriga och förmodade, att Erikslotter gjort detta, då ingen annan vistats i cellerna inder tiden. Hon hade likväl ej sett då det skedde. I.