derpå de öfrigo helt fryntligt: vill j slåss, pojkar? En af sällskapet lyfte då en grep i höjden emot Johannes Andersson, men denne fick tag i grepen och rappade dermed på ett par af de andre, så ati ätminstone en af dem stöp. Den stupade, som icke fann sig belåten med trakteringen, gaf sig efter en stund åter i färd med Andersson; men detta slutade lika illa, ty när de begge kämparne åter skiljdes var han rätt illa tilltygad. En annan gång hade Johannes Andersson passat på en person, som var inne hos hans husbondefolk på besök, och vid utgåendet från stugan gifvit honom ett slag i ansigtet, så att blodvite följt. Den flicka, som Johannes misshandlat, berättade, att då hon gick ifrån ett dansnöje, kom Johannes med henne på vägen samt var ogudaktig och -hade sina kast med henne, så att hon slutligen skuffade till honom, deröfver han blef ond och slog henne för tinningen, så att hon fick blodvite, samt sparkade henne på benet. Johannes medgaf att han på vägen åglarfvade lite med flickan. Då hon derför slog honom i ansigtet, så att näsan flög i blod, blef han stött och slog efter henne med handen samt kände att han träffade henne i hufvudet, hvaremot han icke kunde eller ville erinra sig att han sparkade henne. Då åklagaren ville höra flera vittnen än de redan afhörda, af hvilka dessutom ett för sin sväfvande och föga troliga berättelses skull visades till sin själasörjare för undervisnings erhållande, uppsköts målet till nästa ting, då begge parterna vid hemtningsäfventyr borde tillstädeskomma. Äklagaren yrkade häktning å Johannes Andersson, hvilken skulle vara en skräck för hela grannlaget; men häradsrätten lemnade icke dertill bifall. Jgiiii: —