Från Utlandet. En af Frankrikes officiösa tidningar, hvilken städse visar sig ganska väl underrättad och inspirerad från högre kretsar, La France, sade genast då nyheten om fransk-italienska konventionen af d. 15 Sept. dunstat ut, att densamma lika mycket gällde Österrike som påfven i Rom, ja, var mera riktad emot det förra än emot den senare. Denna antydan besannar sig redan nu, och den allmänna uppmärksamheten börjar klänga sig tast vid den österrikiska kejsarestaten, hvars undergång så ofta bebådats och nu åter säges närma sig. Österrikes lifstid är förbi! utropas det från alla håll, om det ej fullkomligt ändrar system; men ingen tror på en sådan systemförändring, och den åsigten börjar derföre bli allmännare, att med den österrikiska statens sönderfallande, det må nu ske vid kanonernas dån och under Bellonas härskri eller icke, de ofantliga hvälfningar i Europa skola börja, på hvilka man nu gått och väntat i flera år och hvilka hvarken kunna eller skola till sist uteblifva. Det är nationalitetsprincipen och folkens sjelfbestämningsrätt, som arbeta på djupet och skola i segrande ideers glans träda fram ur reaktionens och våldsgodtyckets tillfälliga skymning. Under sådana dagar som dessa är sjelfva den österrikiska monarkien enj anomali, såsom utgörande ett med våld sammanhållet konglomerat af olika och motvilliga nationaliteter — dess fall skall dertöre bli ouvertyren till den nya tera, till hvilken Krimkriget och Italiens hopsamlande till en monarki varit preludierna. Kölnische Zeitung, en at de få organer i Tyskland som städse visat hofsamhet och gjort sig värdig ätven motståndares aktning, meddelar i detta ämne några artiklar, af hvilka vi här göra en sammanfattning : En af de dugligaste tyska kejsarne, en uppkomling, om man så vill, med enkelt, man skulle kunna säga: borgerligt väaen, grundar under sin regering vid sitt rikets östra gränser en familjemakt, hvilken under århuudradens lopp genom underbar lycka, isynnerhet genom giftermål, utvecklar sig till det mest ansedda rike i kristenheten. Detta rike, som är sammansatt af de mest olikartade folk, kunde under hela tiden för det furstliga allenaväldet, hvilket stödjer sig endast på soldater, bibehålla sig oförsvagadt, ja, i vårt århundrade tillockmed tillökas. Det utgjorde redan en sådan sammanfattning af folk, att furst Metternich år 1815 ej drog i betänkande, att med Osterrike förena största delen af det nordliga Italien. Men i nittonde århundradet uppvakna tolken. De begära att taga del i regeringen och att styras hvartdera på sit eget sätt. Etter denna tidens fordran kunna de flesta ötriga stater, särskildt alla öfriga stormakter, lämpa sig, emedan hvartdera af dessa riken hvilar på ett mäktigt folk, men icke Österrike. Dess tolk råka i uppror, hvilket visserligen 1848 och 49 ännu en gång militäriskt undertryckes, men leder till det olyckliga försöket, att beherrska det stora riket enformigt med fullständigaste absolutism och äfven tillintetgöra de återstoder af sjelfständighet, hvilka under århundraden bibehållit sig isynnerhet i Ungern. Denna absolutism kunde endast upprätthållas med våld och framkallade derigenom statens allt större skuldsättning. Osterrike befann sig med nödvändighet i strid med tidens idåer, nationalitet och sjeltstyrelse. Det ville ingenstädes gitva efter för tidsandan och drog 1859 heldre svärdet än att uppgifva en titel af sitt absoluta öfverherrskap, hvilket det utsträcker såväl öfver Italien som Tyskland. Kriget fördes redan före finansernas uttömning olyckligt. Österrikiska regeringen förlorade ej allenast Lombardiet, utan ökade äfven sina skulder i den grad, att hon såg sig nödsakad, att taga sin tillflykt till undersåternas goda vilja och, äfven hon, försöka med en konstitution. Detta försök kan, äfven om det skulle vara fullkomligt ärligt menadt, icke lyckas för den österrikiska kejsarestaten såsom ett helt, GUrt