fritt kalla kompetenta prestmän utom eller inom stiftet. (Till kompetensen erfordras atlagd pastoralexamen, men ingenting vidare). — Domkyrkoförsamlivgen har bittills med ytterst få undantag på ett särdeles tillfredsställande sätt utöfvat denna kallelserätt, hvilken blir så mycket mera betydelsefull derigenom, att rö sterna atgifvas per capita, utan afseende på beskattning eller förmögenhet, — af fattighjonet så väl som af millionäron. Emellertid har på senare tider en benägenhet visat sig hos ett parti, som, ehuru mindre talrikt, alltid utmärkt sig genom enighet och samhillighet, att tillförsäkra sina kandidater erhål landet af en ledig tjenst genom att med en ytterst knapp pluralitet förkasta alla förslag om kallande af profpredikanter utanföre partiet. Ehuru det med skäl kan ifrågasättas om icke beslut i sådan riktning skulle genom anförda klagomål kunna undanrödjas, ligger det dock i öppen dag att det skulle lända församlingen till särdeles ringa heder, om ens den ringaste utsigt skulle förefinnas för den ene eller den andre att på sådant sätt beröfva annorlunda tänkande all möjlighet att efter egen öfvertygelse begagna sin valrätt. Allt beror nemligen derpå att sockenstämman blir någorlunda talrikt besökt. Om så sker, och en hvar af de närvarande drager fördel af den personliga kännedom han eger om en eller annan mera framstående prestman äfven på aflägsnare ort, kan intet tvifvel uppstå om en tillfredsställande utgång af nu ifrågavarande valhandling; ty derom lära väl alla opartiska vara eniga, att ingen kan med skäl ha något emot att församlingen får höra så många profpredikanter som möjligt. Den lön, som för närvarande åtföljer tjensten, är visserligen icke särdeles stor, men ännu har icke någon mera framstående prest ångrat att han sökt och vunnit anställning inom vår stad. Brandstodskomiteen för lösören. Vid i går utlyst sammanträde af stadens innevånare hos Magistraten för val af fem ledamöter i härv. brandstodskomite infann sig ingen, hvarföre Magistraten återvalde de förra ledamöterna, neml. fältkamrer Hafström, handl. L. M. Corin, handl. O. P. Andersson, fabrikör J. R. Selling, handl. Andr. Jonsson och handl. A. T. Ahrenberg. Sverige Norges union. Det fanns en tid, och den ligger ej så långt tillbaka, då genom ömsesidigt missförstånd och okloka upphetsningar stämningen hos folken på båda sidor om Kölen var ganska retad och bitter. Men det behöfdes ej synnerlig skarpblick för att se, att denna retade stämning endast låg på ytan och ej hade någon djupare rot i folkens hjerta eller föreställning. De sedan dess inträffade förhållanden ha till tullo bekräftat denna sats. Stämningen är nu mellan svenska och norska folket förtroligare än någonsin och det ena mera tillgifvet det andra, vi kunna gerna påstå det, än någonsin förut, sedan den politiska föreningen genomfördes. Detta är ett desto mera glädjande faktum, som vi nu nalkas den dag, då ett halft sekel förrunnit sedan föreningen kom till stånd, och det skall derföre bli en tillfredsställelse att skrida till firandet af en sådan dag, på samma gång vi dermed lemna det intyg åt hela det öfriga Europa, att vi å ömse sidor vuxit in i föreningsdrägten och finna den för oss passande. Den 4:de november, 50:de årsdagen af Sverige-Norges förening. skola vi med belåtenhet öfver det förflutna och dermed parade förhoppningar på framtiden kunna blicka tillbaka på den väg föreningsvesket tillryggalagt. Färden har ej varit en ilfärd, men den har gått jemnt framåt och utvecklingen at verket tagit en rätt kosa. Misstroendet mellan svenskar och norrmän är, säge hvad man vill, häfdt, om man vill göra sig besvär att skåda in i de båda nationernas hjertan; den ömsesidiga öfvertygelsen om föreningens nödvändighet och gagn för dem båda är fast grundad, och det tal om fördelen al unionens upplösning, som för ej så längesedan hördes från vissa håll, skall nu icke ens i en tillfälligt upphetsad stämning och blindhot kunna vinna hundrade röster. Detta är ett faktum, och med glädje skall man derföre på båda sidor om Kölen se solen rinna upp d. 4 november och lysa öfver en förening, som ej allenast bestått femtioåra stormar och afväpnat sina egna motståndare, utan äfven häft det förut rådande misstroendet och fört folken närmare hvarandra i förbrödring och vänskap. Under sådana förhållanden är det äfven helt naturligt, att man såväl i Norge som Sverige skall bereda sig till att fira den 4:de november. Men i tider som dessa, då man inför våra egna ögon vill lösslita en annan lem af den skandinaviska nationaliteten och i öfvermod qväfva en hittills fri och sjelfständig, med oss sjelfva beslägtad nation, höfves det, att töreningsdagen firas med det allvar och i den stämning, som omständigheterna påbjuda, och vi äro äfven öfvertygade om, att i delta afseende svenska nationen ej skall brista i takt.