— bet vill jag också, sade Jane, och jag skall föra henne med mig, om det låter sig göra. I annat fall skall det bestammas, när hon skall komma hem. Jane gick ut. Hon tog på sig en hvit hatt och en svart sommarkappa garnerad med krusHor och gick sedan in i arbetsrummet till Lucy och miss Lethwait. Den förra önskade, att tyska språket ej uppfunnits till hennes plåga, och den senare visade felen i en viss stil på det minst öfverseende sätt. — Ack, Jane! går du ut? klagade den stackars flickan. Du sade ju, att jag skulle få följa med dig till den Botaniska Trädgården. — Ja, senare; jag skall icke glömma det. — Lucy säger, att ni vill det en annan timma bestämmes för hennes promenad, lady Jane, sade guvernanten. — Jag tror, att det skulle vara angenämare både för er och henne, sade Jane, nu när det är så varmt. Lady Lucy lider mycket af värme. Jane märkte att hennes ton var kall, och att det låg stolthet i hennes ord. Lady Lucy! Hou kunde icke förklara för sig sjelf den motvilja för miss Leithwait, som bemäktigat sig henne, eller hvarför den var så stark. Hon gick ned till vagnen, som väntade utanför dörren, och for bort i den. Det var ett ståtligt och lysande ekipage med greflig krona, hästar med schabraker, betjenter med pudrade peruker och spanskrör med guldkryckor. Jane riktigt led af denna prakt, då hon tänkte på sitt ärende.