ringar. Men icko söljer deraf, att han skulle ansett Slesvigs bevarande åt Danmark vara vårt enda dyrbara intresse, för hvilket alla andra måste lemnas ur sigte, eller att han borde mera i denna fråga än andra underlåta att beräkna i hvad mån medlen svarade emot ändamålet. De framlagda diplomatiska handlingarne visa, huru Grefve Manderstrom, så ofta någon fara hotat Danmark från Tyskland, användt alla sina bemödanden att förmå andra makter, förnämligast Frankrike och England, att åtaga sig Danmarks sak, emedan han ansåg striden eljest, äfven med vår hjelp, vara alltför ufvemyrlig. Vi veta, att han i September månad sistIdne år angående Danmarks belägenhet gjorde framställningar till Europas sumtliga stormakter. Svaren på dessa framställningar hafva utan brott emot grannlagenheten icke kunnat framläggas, och vi kunna derföre icke bedöma, huruvida dessa svar rättfärdigade den uppfattning grefve Manderström deraf hemtade; men sjelfva uppfattningen känna vi. Det var nemligen omedelbart efter inhändigandet af dessa svar, som grefve Manderström i depechen N:o 100 yttrade, att ett anfall af Tyskland på Slesvig under sakernas dåvarande ställning var föga sannolikt, och utt, om ett sådant ändock skulle företagas, man med trygghet kunde förlita sig på, att Danmark skulle erhålla bistånd af mera än en makt Under denna sörutsättning gass löftet av äfven vi för vår del skulle finnas benägna att efter måttet af våra krafter komma Danmark till hjelp. Deremot kände sig grefve Manderström icke förvissad, det andra makters beredvillighet att uppträda till Danmarks förmån skulle under alla möjliga förhållanden fortfara, och derfore fäste han med bestämdhet danska regeringens uppmärksamhet derpå, att såväl detta löfte, som all fråga om alliansunderhandlingarnes fortsättning inskränktes till det då förhanden varande fallet, eller att krig uppstode till följd af Danmarks vägran att återkalla patentet al d. 30 Mars, Då kriget sedermera ej utbröt förr än detta patent redan var återkalladt, är klart, att löftet också dermed var fallet. Men, säger Altonbladet, samma intresse, som bjöd oss att lofva Danmark vår hjelp, om det anfölls af en anledning, borde också hafva bjudit oss att lemna samma hjelp, om en annan anledning togs till förevändning för kriget. Riktigt. Men, svara vi, samma försigtighet, som bjöd oss att icke i det första fallet lofva Danmark vår hjelp, förr än vi ansågo oss försäkrade om mäktiga allierade, bjöd oss älven att icke i sednare fallet utan sådana allierade sätta vår välfärd på spel. Grefve Manderströms missnöje med Novemberförfattningen kom honom visserligen icke att anse Sveriges intresse för Danmarks uppehållande förminskadt. Tvertom är det ju bekant, huruledes Svenska Kubinettet ännu efter November-författningens antagande flera gånger inför Vestmakterna förklarat sig redo att uppträda för Danmark, om allenast en af dessa makter ville jemväl lemna sitt bistånd. Men ställningen var nu sådan, att långt ifrån det de ingångna svaren lemnade någon visshet om ett sådant bis änd, blef detsamma uttryckligen förvägradt. Aftonbladet har väl förmenat att denna vägran betydde ingenting, ty om vi blott dragit ut i kriget, så hade Vestmakterna blifvit tvungna att följa efter. Men beviset hvarföre dessa makter derigenom skulle blifvit mera tvungna än eljest att hjelpa Danmark, hafva vi ännu icke sett, om ej i den frasen, att kriget då Lej längre blifvit lokalt,. Vi kunna dock ej finna annat än utt krigs-lokalen blifvit alldeles densamma, såvida den ej skulle utvidgats äfven till vårt eget land, och en önskan att i denna mening göra kriget icke längre lokalt i Danmark, kan visserligen anstå en Dansk, men svårligen en Svensk. ij Posttidningen meddelar i samma nummer äfven en insänd uppsats rörande detta ämne, hvilken har till ändamål att påpeka, det den under förhandling varande alliansen endast afsåg den eventualitet, att Tyskland angrep Slesvig med anledning af kungörelsen at d. 30 mars, hvarföre alliansen ej heller kunde mera komma i fråga sedan marspatentet upphäfts. Redan i lördags påpekade vi, att alliansförhandlingarne fortsattes äfven sedan nämnda kungörelse upphälts. hvadan således svenska regeringen ej ansåg densamma ovilkorligt nödvändig för alliansen, och dermed insändarens advokatyr försaller. Om svenska regeringen lyckas rentvå sig från vissa beskyllningar, hvilka onekligen nedsatt henne inom Europa, skulle det mer än glädja oss, men märkligt är, att detta skett uteslutande derigenom att de oppositionela organerna framtvingat den ena bekantgörelsen efter den andra. Litet mera öppenhet, utan att vara indiskretion, å grefve Manderströms sida skulle ha gjort den pågående pennfejden obehöflig. Konsert. Den i går afton af fru Hilda Biörklund gitna konserten var särdeles talrikt besökt och publiken tycktes med stigande intresse följa hvarje nummer. Konsertgifverskans rena och flårdfria foredrag färtelade icke heller igär att göra det angenämaste intryck på ähöraren. Utrymmet medgitver oss icke att ingå i något detaljeradt referat at konserten, hvadan vi inskränka oss till att omnämna att ensemble-nummerna utfördes väl och vårdadt och att konserten i sin helhet var att anse som en i flera afseenden utmärkt musikalisk njutning, hvartill kyrkans förträffliga orgel icke minst bidrog. Flöjtisten hr Olof Werterdahl gifver 3 aftan angart Ii dan IF UUOCOAJAn I RE