af nedanstående depesch från gresve Manderström af d. 5 okt. t. å. Posttidningen har beledsagat densamma med åtskilliga kommentarier, hvilka vi ej kunna nu återgifva. Emellertid skall läsaren af nedanstående note lätt komma till den slutsats, att vårt kabinett handlat på samma gång mel diplomausk försigtighet och diplomatisk djerfhet. Grefve Manderström låter för hr Hall uppläsa några konfidentiela anmärkningar om några främman de makters ställning till danska trågan, efter dessa anmärkningar uttalar han på det bestämdaste sätt, att, i händelse af ett ansall af Tyskland på Slesvig, Danmark kan räkna på Sveriges bistånd, i mått af våra krafter och tillgångar. Denna försäkran synes stödja sig på den ötvertygelse hos grefve M. att Danmark kunde tryggt lita på aktivt understöd trån mer än en makt7, men i alla händelser på Sveriges hjelp, i mån af dess tillgångar. Efter afgifvandet at denna bestämda förklaring, hemställer grefven, huruvida Danmark anser alli anstördragets alslutande nyttigt, en åsigt som han likväl icke delar: med ett ord, han önskar upp-kof, men ötverläter åt danska regeringen, att sjelf bedöma situationen. Som skäl för sin önskan om uppskof, anfor gretven sin pligt, att fästa afseende vid nationalrepresentationerna, ötvertygad att, om Danmark hotades al en verklig fara, folkets sympatier skulle vakna och representationerna visa sig benägna att göra uppoffringar at samma slag som år 1848. — I detta afseende mer än be krättades grefvens antagande, ty det var först genom påtryckning från vår då församlade riksdags sida och etter föredrag å densamma i en så otvetydigt skandinavisk anda, att den olfieiela tidningen, under en polemik mellan Nya Dagligt Allehanda och Göteborgs Posten härom, just viträdde vår åsigt, att representationen, ätminstone en del deraf, uttalat sig till förmån för en skandinavisk politik, — som sagdt, det var genom denna påtryckning som svenska regeringen framlade sin proposition om militäranslag och fick den utan tvekan bifallen. Ryssland ansågs då så svagt, att säkerligen tå, om någon, fruktade något från det hållet, hvadan anslaget ej gerna kan antagas ha afsett annat än eventualiteten af Tysklands angrepp på Slesvig, hvilket äfven grefve Manderström ansåg skola dritva oss att göra uppoffringar af samma slag som 1848. Det var grefvens eget tel i ötrigt, att han af svenska representationen ej förskallade sig ett bestämdare uttalande. Etter att emellertid ha gjort denna artiga och passande harang åt konstitutionalismen, hvilken vi ingalunda skola förebrå honom och som vi ullönska honom att aldrig vika itrån under andra omständigheter, förklarar gretve M. dock, att, om konseljpresidenten Hall tror sig ännu böra vidhålla sin önskan om ett snart afslutande af alliansen, oi, af hvad i denna sak redan föregått, äro olltför myeket förbundne, att icke jag (gretve M.) skulle anse för en pligt att understödja en i sådant afseende yttrad önskan. Visserligen påpekar grefven sedan, att alliansen endast kan vara defensiv (d. ä. atseende eventualiteten af ett antall af Tyskland på Slesvig), och bör inskränka sig till ett anfall med anledning af marskungörelsen, och stöder han denna anmärkning på en diplomatisk släng till Hall, som ej rådfört sig med Sverige om novemberförsattningen innan denna framlades. Men aldra första punkterna i noten försäkra dock Danmark om Sveriges hjelp i alla händelser, om Tyskland skulle angripa Slesvig, och sedan marskungörelsen återkallats, kunde det väl ej längre vara fråga om en allians på grund at denna. Då det oaktadt alliansförhandlingarne sedan fortsattes och man har officiel försäkran, att man endast afvaktade norska storthingets medgifvande om den militära utrustningen, synes marspatentets tillkomst eller återkallande haft föga att göra med sjeltva alliansen, som helt enkelt och otvifvelaktigt atsåg Slesvigs bevarande åt Danmark och dermed åt den skandinaviska Norden, ingenting annat. Det är nu otvifvelaktigt, att grefve M. vädrat obehagliga följder at novemberförsatt ningen, men dock ansett situationen jemförel seris så gynsam, att den oaktadt alliansförhandlingarne kunnat underhåtlas — tills dess den ödesdigra stund inträffade, i hvilken Fredrik VII uppgatandan. Dermed blef en svängning — och det är det vi vilja, för vår dei, ha fram, det är det vi önska att man skall vara nog ärlig att medgisva. Kort sagdt, om än grefve Manderströms depesch, hvilken toljer härnedan, visar, att han med stor försigughet och diplomatisk sa voir taire handhaft i en svår stund vårt poli tiska roder, kan dock ingen, som vill varfullt opartisk, säga annat, än att h. exe. Hall som ej kunde ana konung Fredriks snara slut och dermed ändrade torhållanden, med stor. er Oo 6 H 57