skördens godhet beror dock till en hufvudsaklig del landtmannens existens, ty detta sädesslag är en valuta, som när som helst kan realiseras. Förnärvarande är: priset här 70 öre lisp. Potatisen lofvar en rik skörd och fruktträden äro tyngda af den vackraste frukt. — De ovanligt rikt bärande rönnbärsträden hafva redan framlockat skaror af kramsfoglar, hvaråt hvarje läckergom gläder sig, helst när priset redan nu å dessa foglar är så lågt som 3 å 5 öre pr stycket. — K. M:t har nu gifvit sitt utslag på stadsfullmäktiges i Uddevalla besvärl: ölver magistratens och landshötdingeembetets resolution i afseende på den tid, som borgerlig rådman har rätt att qvarstanna vid denna sin befattning; och har det genom K. M:tsl; beslut nu blifvit klart, att borgerlig rådman har rättighet att, så länge han är oförhindrad sköta tjensten, bibehålla densamma, utan att nytt val behöfver anställas sedan han 3 år varit rådman. Den franska pressen om Sverige. Parisertidningarne börja, med anledning af de offentliggjorda riksrådsaktstyckena angående underhandlingarne om ett försvarsförbund mellan Sverige och Danmark, att sysselsätta sig med denna fråga. Journal des Debats för i torsdags säger: Af de aktstycken, hvarpå danska riksrådets betänkande grundar sig, framgår otvifvelaktigt, att svenske utrikesministern, grefve Manderström, ingått förpligtelser mot Fredrik VII:s ministrar, hvilka han nekat uppfylla under Christian IX. Grefve M. hade lofvat en hjelp, som kunde uppgå till 20,000 man, för den händelse att tyska förbundsdagen dekreterade exekutionen. Men senare, så snart prinsens af Augustenborg kandidatur och forbundsdagens vägran att mottaga den danska gesandten som representant tör Holstein hade visat, att Tyskland fullföljde ett helt annat mål än förbundsexekutionen, så snart det blef tydligt, att Danmarks integritet var hotad, frångick grefve Manderström sitt gifna ord under törevänning af att förhållandena ändrat sig. Han påstod — ty det är egentligen kär nan i hans bevisförning — att Danmark ej så mycket som förr behöfde Sveriges hjelp, alldenstund hela Europa måste blanda sig i striden. På detta sätt ha de hjelpmedel, på hvilka Danmark räknade, brustit det ena efter det andra. På detta sätt ha alla de förhoppningar, af hvilka det hemtade mod i sin diplomatiska kamp mot Tyskland, upplösts i skum. Lika säkert som det är, att Danmark, om det blifvit mindre upphetsadt (excite) at sina vänner, och om det haft mindre tillit till sina allierade, skulle i rätt tid ha gjort Förbundsdagen medgifvanden, som kunde hejdat den, lika säkert är, att grefve Manderström med sina alltför lätt gilna löften har sin del — och den är ej ringa — i ansvaret för den danska nationens ruin, Patrie deremot söker i någon mån välta skulden till Danmarks olycka öfver från Sverige till England och låter tillochmed påskina, att det varit det engelska kabinettets vacklande och slutliga fega uppgifvande af Danmarks sak, som en del af ansvaret för Sveriges affall från sin bundsförvandt drabbar. Fossila ben. Bohusläns Tidning skrifver d. 20 d:s: Vid omnämnandet för någon tid sedan af åtskilliga vid jernvägsgenomgräfningarne i Uddevalla närhet gjorda geologiska synd, bestående af snäckor, växtlemningar, horn af hjorten etc., uttalade vi äfven en förmodan, att man under fortsättningen af arbetet kunde hoppas påträffa lemningar äfven af sådana större djur, hvilka letde under postpliocena perioden, som t. ex. uroxen, hjorten, grottbjörnen m. fl. Denna förmodan har möjligen redan besannats genom ett i dessa dagar gjort tynd af 6 stycken fossila ben, hvilka blifvit öfverlemnade till härvarande museum. Benen, som äro funna på 6 fots djup i den stora genomgräfningen vid Mariebergs egendom, der ätven de förra fynden hufvudsakligast blitvit gjorda, synas vara af hög ålder samt hafva tillhört extremiteterne at något större däggdjur. Styrelsen för museum lär hafva för afsigt att sända on teckning at de funna benen till någon af våra framstående vetenskapsmän i denna branche för att om möjligt få afgjordv nvilket djurslag de tillhört. Bidrag till helvetesläran. Det är i våra dagar just ej ovanligt att man undtägnas med omsorgsfullt utarbetade skildringar af helvetet och dess furste. Man finner dessa ohyggliga beskrifningar ej blott i tryck utan får äfven höra dem från predikstolarne, de ställen som borde vara helgade endast åt tolkningen af kärlekens och försoningens läror. Det tafvelgalleri af helvetesmålningar, som den kärnfriska ortodoxien förmått åstadkomma, är rikt. Bland den stora samlingen torde emellertid hedersrummet kunna tillerkännas en i Aftonbladet omnämnd, af en svensk prest vid Inamn Wasenius författad skrift om Den store Herrans dag. Efter nämnde tidning meddela vi här nedanstående utdrag af den, såsom förf. säger Gudi till ära och Hans församling till