— WwAh — på kristendom blottade förnuftet, ställa sig på hedningarnes ståndpunkt. Etter några anmärkningar angående församlingens begrepp och uppgitt uppmanade prarses mötet att öppna diskussionen, tilläggande den önskan, att satserna måtte prötvas i den ordning de i afhandlingen förekomma. Första satsen. A. Religion. I. Ingen religion utan under. Gustafsson saknar i afhandlingen definitioner på begreppen Religion, Kristendom och Kyrka. Förf. säger: Nämn någon historisk religion, uti hvilken undret helt och hållet saknas! De klassiskt bildade Grekerna och Romarne lefde uti icke blott en poetisk utan religiös verld af under. — — — Och huru stark var ej tron på undret i den nordiska religionen. Och hvilken handlingskraft gaf ej denna tro åt folken! Vår klentro och otro göra oss till dvergar, när deras öfvertro gjorde dem till jättar. Är det nu förf:s mening, att man ej kan vara religös utan att tro på undren? eller att en moralisk menniska blir religiös genom en sådan tro? Det är tron, men ej den på under, som gör de gamle till jättar. Vore det senare förhållandet, så skulle icke blott författaren, utan också hvar och en af de närvarande, som bekände sin under-tro, kunna blifva förvandlad till en jätte. i Preses trodde sig tillräckligt hafva antydt: att Religion är ett personligt förhållande mellan Gud och menniskan; att Kristendomen är detta förhållande förmedladt genom Jesus Kristus; utt slutligen Kyrkan är den nåde-inrättning, hvari och hvarigenom detta förhållande eller denna gemenskap kommer till stånd. Ingen religion, framför allt ingen kristendom utan under, ty ingen kristendom utan Kristus och han är sjelf det största undret. Gud måste ingripa i vår timliga verld för vår frälsnings skull. Jag kan sålunda icke bedja om min själs frälsning och hoppas om bönhörelse, utan att tro på under. Våra förfäders jättegerningar hvilade icke på den gnista af religion, som fanns ibland dem. Hvarje kristen bör vara en jätte, stark som Jacob, då han kämpade med Gud. Henriksson. Förf. har förblandat under och uppenbarelse. Satsen borde hetat: ingen religion utan uppenbarelse. Undret är blott en speciel form af uppenbarelsen, den form newmligen, som uppenbarelsen, till följe af synden, måste antaga. Utan synden vore all uppenbarelse ett omedelbart förhållande mellan Gud och menniska. Satsen är vidare ur apologetisk synpunkt mindre ändamålsenlig. Förf. har ensidigt framhållit denna sida af uppenbarelsen, som dock är den, mot hvilken otron riktar sina skarpaste angrepp. Preses anser av det ligger i uppenbarelsens nalur att framträda under denna form. Omedelbart eller ansigte mot ansigte kunde Gud icke ens träda i förhållande till våra första föräldrar. Gustafsson. Det är ej under-tron, utan de gamles hela andliga åskådning, som förvandlar dem till ljättar. lernström saknar ej definitionerna, men saknar uppgift om förhallandet mellan religion och kristendom. För förf. tyckes båda sammanflyta. Förf sager, att kyrkan synes befinna sig uti ett tillstånd, fliknande det, hvari hon befann sig under de tvenne eller trenne första seklerna af sin tillvaro. T. ville hellre hafva sagt i femte och sjette seklerna, med sitt sektväsende å ena sidan, å den andra kyrkans urartande till en stel tormalism. År det vidare möjligt att kyrkans strid kan vara blott apologetisk? Strid förutsätter icke blott försvar utan också angrepp. Kyrkans uppgilt är icke blott apologetisk utan äfven polemisk; hon skall icke blott afvärja utan också angripa lögn, mörker och otro. Preses medger bristande begrepps-öfvergångar i afhandlingar, har ej skarpt skiljt mellan religion och kristendom. Sista gången vi voro tillsammans var måhänaa sektväsendet en bland kyrkans mest behjertansvärda angelägenheter; nu deremot, liksom i andra och tredje seklen, torde striden Åmot judar och hedningar vara det mest i ögonen fallande. Laurin. Förf. har alltför mycket betonat de fysiska undren och förbisett de moraliska (andliga) undren; räcker härmed handen åt det vränga och horiska slägte, om hvilket det heter: Åsen J icke under, så tron J icke. Förf. tycks emellanåt alltför mycket ställt sig på motståndarens ståndpunkt, t. ex. i yttrandet att Åbarnet, lemnadt åt sig sjelf, blir djurk. Detta är materialism. Barnet skulle då ursprungligen vara djur. Samma ståndpunkt, då förf. sammanställer hedendomens mythoch fabel-tro med tron på kristendomens under. Vidare säger förs: Nu kunde invändas, att hedendomens under voro endast myther : och att tron på undren bland de klassiska folken försvann med den stigande upplysningen. Visserligen. Men på samma gång försvann religionen, Är det nu )! förf:s mening att religion och undertro äro med hvarandra så nära förbundna, och att båda försvinna med den stigande upplysningen, så skulle ju vi, som tro) på undren, i upplysning stå lägre än t. ex. Plato, som icke trodde mytherna? Preses. De fysiska undren äro det, man vanligen kallar under, och som stöter det lägre förståndet mest för hufvudet. Naturen är motsatt det och följaktligen, tycker man, borde naturen också vara en gräns för Guds allmakt. Deremot anser man ej de andliga undren (t. ex. nya födelsen) för ett verkligt under. Det ena som det andra är ju emellertid icke annat än en Guds manifestation, eller omedelbara ingripande på det naturliga eller andeliga området. De andliga undren har förf. omtalat i slutet af satsen; vill ej förblanda myth och under. Vissa slag af under (de fysiska) försvinna, emedan de uppfyllt sitt ändamål, emedan det ej finns något skäl för att det lagenliga sammanhanget skall afbrytas. Af detta förhållande hemtar man nu stöd för tviflet på undrens möjlighet. Itt sådant tvifvel torde ej kunna anföras som bevis för den verkliga upplysningen. Stiger upplysningen hos oss så högt, att undertron icke mer behöfves, då hafva vi stigit ner till hedendomen, sådan den uppenbarade sig straxt före Kristus och mot Kristus. Colliander. Förf. har förblandat religion och kristendom. Åtskilliga af den forras bestämningar passa endast in på kristendomen, t. ex. Ingen sion utan medvetande af synd, ingen religion utan nkarnation. Finns den senare t. ex. i Muhammedanismen? Det förra saknas helt och hållet i de lägre eligionerna. Prases. Kristendomen är den absoluta religionen. Det religiösa är i alla religioner detsamma, om det ;ckså skulle framträda under dunklare, stundom nätan utplånade former; leder dock alltid till en svaare eller starkare öfverensstämmelse med kristendouen. Muhammed t. ex. tillskrifver sig under, följaktigen äfven en slags inkarnation.