Prestmötet i Lund den 14—16 September. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Efter morgongudstjenst i Domkyrkan samlades mötets deltagare d. 14 d:s i Elementarskolans högtidssal, hvarest biskop Thomander, efter ett kort helsningstal, öfverlemnade ordet åt mötets tillförordnade preses, kyrkoherden Sven Libert Bring, som inledde törhandlingarne med några ord, hufvudsakligen rörande formen af de framställda satserna: om Religion, Kristendom och Kyrka. Dessa satser innehålla icke något nytt, utan blott det gamla — kyr kans bekännelse och tros-innehäll. Lögnen uppträder med ny kraft. För att motstå densamma behöfva vi icke något nytt innehåll, utan blott att med en ny kraft och sanning häfda det gamla. Härom skola vi i första rummet bedja; men jemte bönen fordras också allvarligt arbete, eller att också på studiernas väg försänka sig i trosinnehållet. Athandlingens form är apologetisk, och sådan måste den vara, ty sådan är kyrkans strid i våra dagar. I denna strid är det nödvändigt att välja de rätta, för tillsållet afpassade vapnen. Man måste möta fienden på hans egen mark. Ansallen utgå från en, om också falsk, förnuftsståndpunkt. Visserligen är i hvarje kyrkans strid Guds ord, andans tveeggade svärd, det kraftigaste vapnet; men anfall, sådana som dessa, nedslår man icke med blott bibelspråk. Vill man träffa fienden, måste man äfven föra i striden sens commun, samvete, förnuft och historia. På detta sätt hafva kyrkans fäder i gamla och nyare tider — en Tertullianus och en Pontoppidan — kämpat. Förnuft och kristendom äro ingalunda fiender. Allt verkligt förnuft, hvarje äkta tanke måste sammanfalla med kristendomen. Härom vittna poesiens heroer, en Dante, en Shakspeare och t. o. m. en Goethe, och detsamma gäller om den äkta filosofien. Har den icke alltid kunnat, så har den åtminstone alltid velat komma ötverens med kristendomen. Men det finns en kälkborgerlighet i förnuftets och tankens, liksom inom hjertats verld, och det är denna, som nu och i alla tider rest upp husvudet mot kristendomen. Det är det religiösa som adlar förnuftet; och är snille liktydigt med förnuftets adel, så har också hvar och en snille, som rätt djupt och innerligt kan fatta det religiösa, men förnuftet har forlorat denna sin ursprungliga adel genom synden. Det är kristendomens uppgift att för detta förnuft framhålla sen adels-sköld, och det skall återvända till sadershuset, likt den förlorade sonen; hvarom icke, skall det icke längre hafva någon ursäkt att förebära. Sålunda till förnuftet måste vi, i likhet med Tertullianus, vädja, just för deras skull, som, åberopande det