söker öfvertyga sig sjelf om, att den icke skall vara oförenlig med unionons bevarande. Man kan ej tänka sig, hvad som skulle ske, om en sönderstyckning framträdde som en bjudande nödvändighet, och det demokratiska partiets ledare, som framför allt bemöda sig om att vid valet vinna seger, i det de öfverlemna åt framtiden att afgöra, hvartill de sedan skola begagna makten, undvika derföre omsorgsfullt att tala om en upplösning af unionen, och deras taktik består i att underhålla denna oklara ställning i de tvenne månader, som återstå, innan omröstningen eger rum. Tillochmed de båda vigtigaste ledarne för det parti, som vill ha fred till hvad pris som helst, Vallandingham och Fernando Wood, ha aldrig inlåtit sig på att omtala fredsvilkoren, fastän de uppträdt som hufvudtalare i de tolksamlingar, som föregått det stora konventet i Chicago, och de afhålla sig äfven från att diskutera de oräkneliga hinder, som måste öfvervinnas, för att freden skall kunna komma till stånd. Det är dock redan mycket, att man nu talar oförbehållsamt om freden och uppställer den i valprogrammen, isynnerhet om man erinrar sig, att hvarje antydan på fred ännu för kort tid sedan ansågs för upprorisk. Oaktadt partiernas fördomar, hatfulla stämning och manövrer, kan man derföre hoppas, att omständigheternas makt skall tvinga den allmänna meningen, att oafbrutet följa den väg, som den nu beträdt. Den finansiela ställningen är brydsammare än någonsin. Nationallånet lemnar ej mer än 500 till 600, 000 dollars om dagen, och skatteafgifterna inbringa lika mycket; men de dagliga utgifterna äro precist dubbelt så stora. Restantia uppgå till ett belopp af 83 mill., och 70 mill. skola inom kort förfalla; man skall således söka betäcka 153 mill; andra sidan har det blifvit svårt att upptaga lån. Armeen har att fordra 3 månaders sold. Huru skall man kunna hålla det hela i gång till december månad, d. v.s., tills kongressen åter träder samman och beviljar de nödiga summorna? IIärför fordras en eller annan stor seger — och detiär äfven härpå, som man så länge förgäfves väntat. New-York d. 27 aug.: — Den väntade konskriptionen har öfver hela Norden frambragt en ofantlig rörelse. I New-York väntar man emöter, och då skall belägringstillståndet proklameras. Såsom försigtighetsmått nämnes, att New-Xork skall militäriskt besättas med trupper från Nya England; kanonbåtar skola stationeras i hamnen och fästenas kanoner riktas mot staden. Lincoln är barsk. I Pennsylvanien är oppositionen hotande, isynnerhet i grufdistrikten och fabriksstäderna. I Vestern, hufvudsakligast i Ohio, Indiana och Illinois, antager agitationen stora proportioner. Man skrifver från Chicago, att myndigheterna i denna stad frukta allvarliga oroligheter, om konskriptionen bringas till utförande. Nästan öfverallt anses densamma omöjlig och tros skola uppväcka oroligheter. Sjelfva regeringens anhängare råda presidenten att uppgifva eller åtminstone uppskjutå konskriptionen. Men Lincoln behöfver soldater. Ett i dessa dagar till Hull ingånget bref från en kapt. Coverdale, som är regementsqvartermästare i nordgeneralen Shermans armåkår, innehåller följande intressanta data ang. krigförandet och de isammanbang dermed stående händelserna. Innevarande års fälttåg hade för nämnde armåkårs del börjat d. 26 mars, och från den dagen tills brefvet afgick hade kåren stridt inalles 68 dagar. Han skrifver: vi hafva dritvit fienden 126 (engl.) mil tillbaka, tills vi slutligen instängt honom i hans så mycket prisade fästning, staden Atlanta (i Georgien). Sedan vi började detta fälttåg, ha vi utaf döda och sårade förlorat ej mindre än 22,000 man. Södern har dock under samma tid mistat ej mindre än 52,000 man i döda, sårade och fångar. Man torde erinra sig, att det här endast är fråga om general Shermans armåkår eller den s. k. Missisippidivisionen. Förlusten i general Grants armekår vid Potomacfloden är vida större än vår. Man kan med säkerhet beräkna förlusten i döda och sårade uti vår och Söderns arme tillsammantagna uppgå sedan d. 5 april till ej mindre än 175,000 man. Presidenten har, sedan kriget började, inkallat af frivilliga och konskriberade c:a 1,300,000 man, och ännu är kriget icke förbi. För kort tid sedan har man utfärdat ett nytt upprop om ytterligare 500,000 man, och jag är öfvertygad om, att detta upprop icke blir det sista. Det skall behöfvas mera folk, och åratal skola förflyta, innan kriget upphör, om det skall slutas genom blotta kampen; ty Södern måste underkufvas eller tillintetgöras, innan det uppgifver kampen. Sydinnevånarne äro fast beslutna i afseende på skiljsmessa, och ingenting annat än en sådan skall göra slut på kriget. Det är förfärande att se hvad de lida, och med hvilket tålamod sedan! Deras dyrbaraste blod rinner i strömmar, deras skördar förödas, deras hästar, mulåsnor och kreatur bortföras af NAAtännarna anh Al as marnlat onm an AHAA