Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Den 11 Sept. 1864. Man bar så mycket och så olika, i tal och i skrift, isynnerhet det förra, yttrat sig om konungens privatsekreterare, v. biblioteka rien hr Emil von Qvanten (han kallas i utländska tidningar för kammarjunkare, och det är ej så osannolikt att konungen gifvit honom denna titel i allsköns tysthet, helst i betraktande af den äregirighet, som på senaste tiden sått makt med den utomordentliga envoyn) och hans beskickningar, att äfven jag, med er benägna tillåtelse, anhåller att få yttra några ord i denna sak, den jag ock har haft något reda på, det vågar jag smickra mig med, ehuru jag ej velat bringa den på tal at det skäl, att jag fruktat det era skandinaviska sympatier — dem jag at bjertat delar — skulle på något obehagligt sätt beröras af de revålations jag är och framdeles torde komma i tillfälle att göra i detta hänseende. Vänta dock ej, till töljd at denna inledning, at mig några betraktelser, rörande den ifrågavarande, högst grannlaga missionen, till hvilken hr v. Qvanten — till följd af sina hyper-skandinaviska tendenser den minst lämplige af alla små plenipotentiaires — blifvit kallad, utan några få fakta, som kunna vara af intresse, rörande missionen, derför att de ej äro allmännare kända. Missionens hemliga skandinavistiska förbunds-ändamål torde vara alldeles tillräckligt bekant och de från Köpenhamn, genom en korrespondent till en norsk tidning — denne korrespondent är en högre tjensteman — meddelade detaljerna voro, några små enskildheter