IX; Jazede (sorts.;; Ute och Hemma; samt Brefvexling. Af Litograsiskt Allehanda har utkommit den löpande årgångens 10:de häfte, innehållande såsom vanligt tyra planscher: Brynhilda, väfvande i silke och guld Sigurd Fafnisbanes bedrifter, efter Malmströms bekanta tafla; ett porträtt af Fr. Bremer; Det klippta fåret, efter en tafla af Nordenberg, samt ÅEn friaredans i Delsbo, efter en handteckning at Wallander; alla med åtfoljande text. Offer för dryckenskapslasten. Kronolänsmannen i Lane härads östra distrikt A. E. Lundgren har till länsstyrelsen inrapporterat, att jernvägsarbetaren Johan Jakobsson i Uddevalla d. 9:de innev. månad anträffats död i en lada vid hemmanet Raknebo, hvarest hän dagen förut på eftermiddagen blifvit inburen at välkända personer, enär han varit af starka drycker så berusad att han ej kunde gå. Vid hållen besigtning har intet yttre våld kunnat upptäckas, utan tyckes ansigtsfärgen utvisa att Jakobsson aflidit af slag i följd af omåttligt supande. Landshöfdinge embetet har beordrat ortens provincial-läkare att å Jakobssons döda kropp verkställa medikolegal obduktion. Teskstska emigrationen. Ernst Merck har, som man vet, anländt till Quebec, och N. D. A. har från sin korrespondent ombord erhållit ett långt bref, hvaraf. vi aftrycka nedanstående meddelanden: Onsdagen (den 17) afgingo alla. som skulle till minorna, på en ängbätspadda från bord, under hurrarop och Ur svenska hjertans djup en gång. De fördes till jernvägen, fingo ofantliga bullar, smörklimpar och ostbitar och hurrade och åkte sina färde. Få äro de som gamla Sverige får se tillbaka. Emellertid märktes här snart många betraktelser om deras öde, hvilka skulle afgå till staten Maine, och på torsdagsmorgonen stod i Morning Chronicle en ytterst häftig artikel mot denna emigrantspekulation. Hvarenda en, som man ville tala med i Quebec, tillrådde folket att långt hellre resa till Lake Superior, så framt de icke nödvändigt ville blifva soldater, som man bestämdt visste blef deras öde i Maine, eller också försöka att skaffa sig platser och stanna här, hvarom man likväl icke syntes angelägen, och hvarest man icke heller ville garantera dem någonting; men man afstyrkte dem på det kraftigaste från att gå till Portland, hvilket vore detsamma som att gå till armån och till döden. Svenske konsuln friherre Falkenberg kom äfven ombord och sade dem ungefär detsamma och underrättade dem, att ingen kunde hindra dem från att gå i land och att deras kontrakter här under engelsk flagga vore utan kraft och verkan. Kapten Liedqvist invände då, att han af sina ordres fann sig nödgad att föra de qvarvarande passagerarne till Portland, men mottog af konsuln den underrättelse, att myndigheterna, i fall kaptenen här vid lag lade band på någon passagerares fria vilja, skulle ställa honom till ansvar. Mera än hälften af Portlandspassagerarne hafva lemnat skeppet, hafva på regeringens bekostnad fått mat och logis samt fri resa till Mont Real, der de få söka sig anställningar bäst de kunna. De äro i allmänhet handtverkare, och man tror att de alla skola blifva använda. Jag är glad att se dem under engelska lagar. De som äro qvar ämna sig till en stor del åt Chicago, några gå kanske till minorna, en och annan har fått plats här och ett halft tjog ämna väl hålla kontrakt och gå till Maine. Några unga flickor hafva genom konsuln fått goda platser i respektabla hus. — Alla menniskor afråda kapten Liedqvist att gå till NewYork, der han svårligen lärer undgå obehag. Han befinner sig oförskyldt i en grufligt kinkig ställning och väntar blott på bref från New-York, innan han vill fatta sitt beslat. Den artikel ur Quebecs-tidningen Morning OCronicle för d. 18 sistl. Aug., som korr. omtalar, lyder i öfvers. sålunda: vVi omtalade i går, att svenska ångskeppet Ernst Merck hitkommit från Stockholm med 478 passagerare. Vissa omständigheter hafva sedan kommit till vår kännedom, som tydligt nog ådagalägga Förenta Staternas regerings medbrottslighet i ett försök att pressa ett stort antal af dessa emigranter, likasom hennes agenter redan lurat tusentals andra för att sedan värfva dem åt mönsterrepublikens armåer. Vid pass 235 af de med Ernst Merck hitkomne emigranterne tyckas hafva blifvit på lagligt sätt stadda för att arbeta i Lake Superior grufvorna, och dessa äro sannolikt redan på väg vesterut till sin bestämmelseort. De återstående 220 sknlle deremot icke landsättas i Quebec, utan i Portland i staten Maine, dit de blifva kostnadsfritt befordrade af en hr Tefft, som är amerikansk vice-konsul i Stockholm. Dessa offer skulle dock först underteckna en förbindelse till hr Tefft att till honom återbetala passagerareafgiften och tillfälliga omkostnader förmedelst arbete, som han skall skaffa dem allt efter hvars och ens yrke och fallenhet. Karlarne skulle i lön erhålla 125 och qvinnorna 40 dollars pr år i det i Förenta Staterna gängse mynt samt mat och rum. Detta kontrakt var undertecknadt af emigranterne å den ena och af hr Tefft såsom ombud för the foreign emigration association å andra sidan. Deremot tyekes ej ett ord vara nämdt om någon agent i Portland, till hvilken det stackars folket kunde vända sig för att få kontraktet uppfyldt. Ensamt denna omständighet visar hvad meningen var. Allting hänvisar derpå, att afsigten med denna hande! i menniskokött är att fylla de atlantiska hamnarne med tusentals utblottade utländningar, som af sin nödstälda belägenhet skola tvingas att genast taga