De svenska frivilliga. Hr A. W. Möller i Köpenhamn, som under hela kriget varit ett slags försyn för våra trivilliga, har till danska Dagbladet? insändt följande uppsats: på man af den efter Göteborgs Handelsoch Sjöfarts Tidning återgifna artikel om de svenska frivilligas återkomst till hemmet skulle kunna draga den slutsats, att dessa dels under kriget saknat allt bistånd från hemmet och dels varit nödsakade att vända hem i utblottadt och behöfvande tillstånd, måste undertecknad, som alltsedan krigets utbrott af intresse för Danmark och välvilja mot mina landsmän åtagit mig det olönta, svåra och ofta med otack belönade uppdraget, att under kriget vara våra frivilligas ombud och hjelpreda härstädes, förklara, att af medel, hvilka kort efter krigets utbrott hitskickades från flera komiter i Sverige, såväl svenska som norska frivilliga, medan de voro rekryter i Köpenhamn, försågos med matbiljetter till ett af stadens bästa ångkök, så att de åtminstone hvarannan dag blefvo gratis förplägade, att de svenskar, som behöfde det och derom gjorde anmälan, erhöllo skoplagg, strumpor och linne, såväl under rekryttiden som vid afresan till arm6en och äfvenledes ofta i fält, att endast de, som midtunder kriget fingo eller begärde sitt afsked, på grund af den dåvarande knappa behållningen icke kunde få alla sina behofver för hemresan fullt tillfredsställda, men att deremot alla de, som blifvit qvar till krigets slut, af de under tiden från flera trakter i Sverige ingångna rikliga summor blifvit försedda, ej blott med anständig ekipering, utan äfven med medel till ett kortare vistande härstädes och en etter hemortens afstånd lämpad tillökning i respenninger till hemmet. Det var således ej af brist på bättre kläder, utan af okynne, som några af de hemkomna frivilliga visade sig på Köpenhamns gator i den tarfliga rekrytdrägt, som af danska krigsministeriet gifves åt dem, som sakna egna, civila kläder, och ifall någon vid ankomsten till hemmet skulle klaga öfver brist och nöd på hemresan, bör orsaken dertill sökas i hans egen brist på förmåga att hushålla med de emottagna medlen, och då en hvar lemnat qvitto för hvad han fått, kan, om någon så skulle önska, upplysning lätt erhållas om storleken af det mottagna understödet, hvilket måhända ej alltid af mottagaren uppgifves i öfverensstämmelse med sanningen. Må det vara mig tillåtet, att vid detta tillsälle aflägga min och de frivilligas tacksamhet till kontorschesen i krigsministeriet, hr etatsrådet m. m. W. Hyllested, som vid alla tillfällen afhjelpt de brister, hvilka i ett eller annat hänseende kunnat uppstå i afseende på de frivilligas förnödenheter och önskningar, och genom hvars nitiska sträfvanden samt snabba expedition de flestas billiga anspråk hafva uppfyllts. Så t. ex. ha alla de, som derom anhållit hos krigsministeriet och gjort sig dertill förtjenta, fått tillåtelse, att behålla sina i kriget begagnade uniformer, för mången ett kärt minne från blodiga strider och stundom fångenskap. Vidare må jag uttala samma tacksamhet till hr redaktör Carl Ploug, som genom hänvisning till en dansk fond vid krigets början, då våra egna tillgångar voro mera inskränkta, skaffade hvarje svensk eller norsk frivillig, som derom anhöll, såväl skodon som skjortor och strumpor till icke ringa antal. Och till sist må jag frambära den svenska understödskomitens tacksamhet för de anbud om tillökning af vår fond, som från flera danskar i Köpenhamn välvilligt ingått i anledning af den vilseledande uppgiften om våra frivilligas förmenta nöd, anbud, af hvilka komiten nu, då de flesta svenska trivilliga redan hemrest, hoppas icke behöfva begagna sig. Köpenhamn d. 2 Sept. 1864. A. W. Möller. Uddevalla friv. skarpskyttekär företog i Söndags en utsart till Oroust, hvilken af Bohusläns Tidning sålunda skildras: Klockan straxt efter 12 vid middagstiden samlade sig kåren vid Kampenhof och marscherade derifrån, under flygande fana och klingande spel, till den i hamnen liggande änslupen Gullmarn, å hvilken kåren embarkerade, åtföljd af så många icke-skarpskyttar, som beqvämt kunde rymmas. En högst ansenlig mängd menniskor hade samlat sig vid hamnen, och sedan ångbåten lagt ut, besvarade skarpskyttarne de lifliga afskedsviftningarne med ett skallande trefaldt hurra. Snabbt banade sig Gullmarn under musik och sång en våg genom det spegelklara och solbelysta hafvet, och ungefär kl. 2 2 e. m. landade kåren vid Slussen å Oroust, der väntande skaror beklädde bergshöjderna. Kåren landsteg, ordnade sina leder och satte sig i rotevis kolonn framåt i marsch till den på omkring 1!2 fjerdingsvägs afstånd belägna Torps kyrka, följd på vägen af en sig ständigt ökande skara af öns befolkning. Vid framkomsten mottogs kåren på det mest förekommande sätt af landtbrukaren Tengner, som för tillfället låtit i en treflig lund straxt nedom kyrkan uppslå bänkar. Här tycktes det kåren god! att vara, och man slog sig ned under en angenäm lättja. Då det möte, som blifvit utlyst med den manligs befolkningen i häradet, ej var utsatt förrän kl. 3 e m., hade man här god tid på sig, hvilken användes dels till hvila, dels till ätning i hr Tengners gästfri: hus och till beseende af den lilla anspråkslösa ky