rätt endast från våld och svek. Pius LA är ej allenast stor som furste och påfve — han är stor genom sitt hjerta och sitt mod. Han ensam har vågat att högt protestera till förmån för det hjeltemodiga PoJen, som nu ligger krossadt af några och öfvergifvet af andra. Denna romerska makt, som nu är så materielt svag, att man förvånas öfver, att den ej redan 20 gånger försvunnit från nationernas karta (sic), är städse den högsta incarnationen af rättens styrka i verlden. Hvarföre så mycken styrka och på samma gång så mycken svaghet? Gud ville så, mina herrar, för att visa, att all dess styrka kommer från Honom. Rom har alltid varit det ädelmodigaste(?) och mest storsinnade(!) af alla konungadomen, emedan det förenar faderlighet med konungslighet. Det glömmer orättvisor och sverar endast med välgerningar. En man, för hvilken verlden tycktes vara för liten och öfver hvilken Pius VII hade mycket att beklaga sig under hans lyckas dagar, förebrådde bittert, då han störtades från sin tron och blef fången, sina besegrare för den stränga behandling, de tvungo honom att lida på hans klippa i hafvet. Ingen makt trädde emellan för honon. Pius VII ensam vågade tala till förmån för den olycklige Napoleon I och han gjorde det, såsom j veten, i de starkaste och mest gripande ordalag. Religionen allena kan höja själar så mycket. Pikon gäller Napoleon III, det är naturligt. Första dagens sammanträde slutades med antagandet af en tillgifvenhetsadress till påfven, hvilken pr telegraf tillsändes denne. Prankrikes goda hufvudstad, det glada Paris, är sig likt — och skrattar. För närvarande glömmer detta Paris politiken och roar sig åt sig sjelft. Uti ett kejserligt tal sistl. november utlofvades Ätrihet åt teatrarne — det var i Paris en vigtig åtgärd, ty der ingå teatrarne till betydlig mån i folkets lif. Med denna libert des theåtres trodde mången, att teatercensuren skulle för alltid vara försvunnen, och de sangviniska parisarne fröjdades åt att på teatrarne få gifva luft åt sin nu för tiden mycket beskedliga opposition — he Lambert! — Men ett dekret af d. 1 juli har upplyst dem om sitt misstag. Denna frihet var — frihet åt alla, äfven de mindre teatrarne, att gifva riktiga dramer, på hvilka förut endast vissa haft monopol. Nåväl, detta julidekret har genast gifvit ett begärligt ämne åt vådevillförfattarne. Tvenne af dessa herrar grepo verket an och producerade en pjes i 6 akter och 14 tablåer med samma titel som det kejserliga ediktet, La Libert des Thea tres, hvilken haft en ofantlig succes å Varigtes-teatern vid Boulevard Montmartre. Direktören kom i sina annonser att utelemna tvenne ord, hvilken tillfällighet genast gjorde stor sensation. I stället för att annonsera stycket som tförsta representationen af teaterns frihet, annonserade han det som första frihetsrepresentationen, hvilket misstag naturligtvis dock blef genast rättadt — men det väsentligaste hade skett och styckets framgång var gifven. Pjesen saknar all scenisk sammanhållning, men är rolig och, som sagdt, kommer de goda parisarne att gapskratta, ty det är ändå ett slags opposition. Då pjesen i hög grad sysselsätter uppmarksamheten i verldens hufvudstad, torde det vara af ett visst intresse, att här lemna en kortfattad redogörelse derför: Första akten är ett slags vaudeville. Dekretet af d. 1 juli har ej väl blifvit utfärdadt, förrän en pastejbagare, vid namn Carcasson. får i sitt hufvud att ombilda alla de män, qvinnor och barn, som knåda hans deg, till aktörer och aktriser; men så snart han slutat deras inöfning, mötes han af den oturen att se sina bästa artister dragna ifrån honom at en rival, vid namn Grospoulot, som håller restauration i nästa gata. Grospoulot är eldad af samma ärelystnad och vill öka sitt etablissements rykte genom att sätta sina kunder i tillfälle att tillfredsställa på samma gång gomm mm —— AA Mo FS me KK Fm AA — — — men och själen genom dramatiska scener, uppförda på samma gång och till samma mångfald som maträtterna. Hr Carcasson finner efter en lång hetsjagt sin trupp installerad på ett cafe, der ett slags börs dagligen hållas och aktörer och aktriser, under auktionärens beskrifning öfver Åartiklarnes törtjenster, utdjudas till de mestbjudande. I andra akten införes ni på en restauration, der ni äter er middag och på sammas gång äser en tragedi. På slaget 6 står tapiocan (en maträtt) på bordet och ridån går upp för en skördescen. !(, öfver 6 får ni till bästa rostad tunga och en sentimental dialog mellan tvenne spanska bondqvinnor, hvilken afbrytes genom framförandet af en lans, så lång som hafsormen, oah hvilken sträckes tvärt öfver scenen, innan ni blir varse lansbäraren i andra ändan af densamma. Denne är ingen annan än Don Quixote, följd af Sancho. Riddaren deklamerar med hes röst och i bombastisk stil en mängd versar och besvaras med ordspråk. Riddarens deklamationer och de båda fruntimren afbrytas af Dulecinea, som är hungrig och ej kan motstå frestelsen att deltaga i den så nära henne njutna Grospoulotska middagen. Don Qwixote, Sancho och de båda spanska qvinnorna, som äro fastande på allt utom synden, följa hennes exempel. Stor förvirring, aktörer och gäster dricka tillsammans och sluta med afsjungandet af en kör. Efter Don Quixotes tragedi kommer en