Betänkandet berör härefter Englands bemedlingsförsök, Englands och Rysslands gemensamma bemödanden att förmå danska regeringen återtaga novemberförfattningen, krigsutbrottet och konferensen. Det sista förslaget under denna var Frankrikes, som ville att omröstning skulle kommunvis företagas uti de blandade distrikten i Slesvig. Preussen tog det ad referendum, Osterrike förkastade det, törbundsgesandten var gynsam dersör, Danmark och Ryssland törkastade det, Sverige likaså, emedan det ansåg Slielinien vara den nordligaste gräns danske konungen kunde ingå på. England biföll det. Danmarks ställning till Ryssland omhandlas särskilt. Vi anse denna del vara isynnerhet värd uppmärksamhet och redogöra derföre härnedan för densamma: Det finnes yttranden at ryske gesandten på konrensen, baron v. Brunnow, hvilka antyda, att han varit hugad gå en helt annan väg än den, hvilken man i allmänhet följt å konferensen. Han yttrar sälunda vid dennas sammanträde d. 9 juni: Att han, långt ifrån att förkasta förslaget om personalunionen, skulle ... ha varit redo att understödja det. Hans hoss instruktioner bemyndigade honom dertill. Denna åsigt öfverensstämmer med hvad som från annat håll visar sig ha varit ryska regeringens uppfattning under konferensen. Det skall ha sitt intresse att se, huru denna uppfattning af förhållandena gang efter annan dyker fram. — I en berättelse från danske gesandten i Petersburg af d. 26 april uttalas: En rysk statsman, hvars ord väga något, antager, att danska regeringen ej är hugad att göra de nödiga eftergifterna, hvilka skulle såra den hos danskarne rådande stämningen. Frankrike önskar ej krig, men, enligt den allmänna meningen i Petersburg, ett tillstånd, som med tiden kan möjliggöra utförandet af dess planer, och då isynnerhet användandet af den allmänna rös rätten, samt skaffa Frankrike landvinning i Tyskland, om ock endast obetydligt. Man påstar tillochmed, att de svenska rustningarne förskrifva sig från frauskt inflytande, för att Sverige må kunna draga fördel al de händelser, som kunna inträffa. D. 10 maj skrifver gesandten: Vicckansleren (turst Gortschakosl) uttalade för första gangen för mig orden: -Hertigdömenas Union, i det han sade, att Tyskland ej skulle afsta från detta vilkor, men utt det i utförandet kunde vara mer eller mindre fördelaktiga nuancer, och att Ryssland i så fall skulle gifva Danmark sitt bistånd. Det är eder sak att, genom att ej vara för stysva på konferensen, göra uppgisten lättare för Danmarks vänner. — D. 27 maj skrifver han: V. kansleren uttalade att han, enligt hvad han kunnat erfara, måste antaga det man i Danmark föredrager monarkiens sönderstyckning framför personalunionen, hvilken sista skulle gjort det möjligt att bevara integriteten. Med afseende på londonerfördraget förklarade Gortschakoff, att han för sin del ej ville höra några förebraelser; att han varnat Danmark för de faror, dess politik beredde det, och att han hvarken före kriget eller f. n. märkte, det Danmark fäste stor vigt vid monarkiens integritet ... Jag (gesandten) hyser den tanken, att om danska regeringen oforbehallsamt och fullständigt ville estersträtva personalunionen, skulle Ryssland arbeta för denna kombination, dock utan att gå i krig. Ryssland såg häri det enda medlet att under närvarande omständigheter bevara monarkiens integritet ... Eders Exc. vet väl, att hos wienerkabinettet den tanken senast dykt upp, att föreslå Danmark inträda i förbundsställning till Tyskland. Derigenom skulle monarkiens integritet bevaras. Enligt den hos danskarne förherrskande åsigt, skall denna id helt säkert rrån deras sida förkastas; men om man kunde bortse från en stämning, som kanske ej skall ötverlefva denna generation, måste man medge, att sjelfva idcen kan bära goda frukter, utan att den behölver skada den danska nationaliteten. Den skulle ej afskära lör Danmark en framtida utveckling; den skulle anvisa! det en ärofull plats tillfölje af dess styrka till sjös; den skulle göra det möjligt för detsamma att bevara det bästa förhållande till de skandinaviska grannarne; den skulle möjligen ställa Sverige i samma förhålande till Tyskland som före 1848; den skulle bland stormakterna endast komma Frankrike olägligt, men denna makts roll tycktes under närvarande kris ej ha varit sådan, att särskilt afseende bör fästas vid hvad som passar sig för den. Härefter antydes, att om monarkien upplöses, skall ryske kejsaren sannolikt förklara sig för storhertigen at Oldenburg. Preussen skall sannolikt älven vara för densamme. D. 1 juni rapporterar gesandten: Ryssland kan sedan England uppgifvit Londonerfördraget, hvarmed Frankrike ej är missnöjdt, icke stå ensamt i att uppätthålla det. Ryske kejsaren har under dessa omständigheter bestämt sig för att öfverlåta sina rättigheter till storhertigen af Oldenburg, som enligt kejserl. kabinettets asigt skall vara en mindre pinsam granne, mindre sårande för Danmarks sjelfkänsla än prinsen af Augustenborg, som i visst fall är en upprorisk undersate och uppträdt på ett rent af fientligt ätt mot Danmark ... Englands plötsliga och oförutsedda uppträdande i hänsyn till Londonerfördraget antages härstädes komma sig deraf, att de engelska statsmännen icke trott sig hos Danmark spåra någon lust att ingå på personalunionen med båda hertigdömena, genom hvilken enl. deras, liksom enligt ryska regeringens asigt monarkiens integritet allena skulle kunna bevaras under den ställning som framkallats af kriget. Man ser här sakerna i det ljus, att monarkiens integritet uppoffrats i afseende på den inre politiken. Ester att ha omtalt delningslinien, tilllägges: Om liniens fastställande framkallar svarigheter, skulle icke då tillfälle erbjuda sig, att återvända till en basis, som, oförbehållsamt antagen, ännu kunde låta oss bevara monarkien i dess integritet 75 — I en rapport af d. 3 juni heter det: Furst Gortschakoff antager, att de holsteinska ständerna skola bli hörda ang. de utsöndrade landsdelarnes öde, och utt det finnes inflytelserika män i Holstein, hvilka ej uttalat sig för prinsen af Augustenborg, och med hvilka man möjligen kan underhandla, så att autonomien blefve betryggad åt den afsöndrade delen af monarkien, men monarkiens integritet upprätthållen, i det ett uttalande af dessa män kunde af kahinatffterna han