skott nedsatts för reglering af gränsen i Nordslesvig. Från österrikisk sida är general Schönseld utsedd till medlem af detta utskott. Något uppseende tyckes ha väckts af danske finansministerns yttrande i riksrådet, att det ej stode i danska regeringens makt, att arbeta för de dynastiska intressena, men att det deremot skulle tramgå af instruktionerna till de danska konferensmedlemmarne, att man efter bästa förmåga sökt ötvertyga Danmarks motståndare om, att ej allenast billigheten, utan äfven Tysklands eget intresse kräfde, att låta en del qvarblifva vid Danmark. Dessa yttranden ha i Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. af d. 28 aug. framkallat detta något hotande uttalande: Så förklarlig vi än finna danska regeringens afsigt, att frälsa så mycket som möjligt af Nordslesvig, måste vi likväl beklaga, att ännu i dag det närvarande systemet tvingar danska regeringen, att hos danska folket väcka dylika förhoppningar, utan att de ega någon fast grundval att bygga på Ty vi tro, att Danmark måste i den ställning, hvari det nu befinner sig, framför allt göra verkligheten i hela dess sanning riktigt klar för sig. Skulle mellertid likväl reela planer ligga till grund för ministerns yttranden, torde det likväl vara nödvändigt för Danmarks klokare statsmän att göra sig den frågan, hvilka frukter det skulle bära för Danmark, om den trolöshetens politik (!), som Tyskland under många år måst fördraga från Köpenhamn, nu skulle bli i en annan form åter upptagen. Blott under den förutsättning, att danska kabinettet lojalt och utan biafsigter undertecknat fredspreliminärerna, endast under denna förutsättning, säga vi, hafva de tyska stormakterna visat sig redo att ingå på de uppställda vilkoren, hvilka just vittna om, att de icke, döfva för böner, vilja sätta soten på den besegrade fiendens nacke och att de icke äsyftat en eröfringspolitik, utan blott försvarat den tyska nationen gentemot en stat, som tillvällade sig rätt att undertrycka en del af densamma. Men endast under detta vilkor af ett lojalt tillmötesgående har man från tysk sida undertecknat fredspreliminärerna af d. 1 aug. Det tyska bladet åberopar nationalitetsrätten för kriget mot Danmark i en artikel, som är riktad mot danska regeringen, derföre att hon vill försvara nationalitetsrätten! Logiken tyckes sedan Hegels tid ha lemnat den preussiska monarkien. Med anledning af fredsunderhandlingarne eller snarare för den finansiela uppgörelsen mellan Danmark och hertigdömena väntas ytterligare en sakkunnig från Slesvigholstein. De preussisk-österrikiska kommissarierna ha härtill föreslagit bankir Reincke i Altona. Baron Scheel-Plessen uppträder emellertid i Wien redan med stor bestämdhet för hertigdömenas finansiela intressen och söker bevisa att de omöjligen kunna öfvertaga den proportionsenliga andelen af danska statsskulden och tillika samtliga krigsomkostnaderna, således en skuld af 60 å 70 millioner thaler. Saker at aldra största intresse för bedömandet af timade händelserna i dansk-tyska frågan ha åter förekommit inom danska riksrådet, och äro Köpenhamnstidningarne fulla med redogörelser derför. Det politiska utskottet har i uppdrag att inför Folkethlnget afgifva betänkande öfver fredspreliminärerna och vapenstilleståndet. Detta betänkande föreligger nu med en lång motivering, som tid och utrymme tyvärr förneka oss att i dess helhet intaga. Det slutar med följande förslag: 1. Folkethinget uttalar den förhoppning, att H. M:ts regering vid fredens afslutande skall häfda befolkningens naturliga och heliga rätt, i det innevånarne såväl i Slesvig som i de jutska enklaverna beredas tillfälle att genom en fri, allmän omröstning, distrikteller kommunvis, afgöra öfver sitt blifvande öde. 2. Folkethinget hänvisar och förordar andragandet från 119 slesvigare (förut at G. P. retereradt) till H. M:t. Dessa förslag föregås, som sagdt, af en motivering, hvarur vi vilja framhålla nedanstående märkligare punkter: Uiskottet tror sig kunna beteckna den ställning. hvari Danmark befann sig, då konung Fredrik VII:s sjukdom inträdde och straxt innan novemberförsattningen skulle antagas, sålunda: Hr v. Bismarck hade antydt ett Eider-Holstein och ett Eider-Danmark, hvarigenom enl. hans åsigt allt skäl till en förbundsexekution skulle vara undanröjdt. Detta hade medgifvits af danska regeringen, och förklaring hårom afgafs i förbundsförsamlingen d. 14 nov. Förhandlingarne om denna sak hade förts i öfverensstämmelse med England, som kände sig fullt tillfredsstäldt dermed och tillkännagifvit detta för Förbundet, sedan grefve Russell förut, isynnerhet genom en depesch af d. 29 sept. 1863, i starka och hotande ordalag lörklarat sig emot ett militäriskt besättande af Holstein, hvilket skulle angripa hela den danska monarkiens författning-. — Med Sverige hade alliansunderhandlingarne skridit så långt framåt, att danska gesandten i Stockholm kunde den 10 nov. skrifva, det konung Carl XV sagt sig hoppas, att grefve Hamilton under loppet af nästa vecka skall kunna erhålla de nödiga instruktionerna för alliansfördragets afslutande. — Kejsar Napoleon, som i allmänhet tyckes hafva visat sig tillbakadragen under dansk-tyska tvisten, hade, enligt hvad som kommit i dagen, gillat alliansfördraget med Sverige-Norge. Under d. 4 november hade inbjudning utgått från fransmännens kejsare till konungen af Danmark om deltagandet uti den påtänkta kongressen i Paris, hvarå, vid den tid här omtalas, svarats under hand, att man med glädje gick in derpå, ehuru något egentligen officielt svar ännu ej afi