hjelp af de makter, som undertecknat londonersördraget. Svenska regeringen har önskat att lära känna det danska kabinettets åsigt och förklarat sig redo att låta befrämja saken under dåvarande omständigheter. Noten utvecklar nu den åsigt att det icke hotade någon verklig fara för monarkiens integritet, att den öfverhängande faran deremot bestode deri, att de tyska stormakterna skulle begagna omständigheterna till att försöka genomföra ett Slesvigholstein, ett försök, som den påtänkta alliansen just var afsedd att bemöta. Det framhålles derföre, att ju mera faran växer, desto mera maktpåliggande är det för danska folket, att få visshet om, att det i en möjligen förestående kamp skall ha sina trofasta allierade vid sin sida. Den andra noten af d. 27 Nov., som är af mera konfidentiel natur, uttalar glädje öfver det den svenska riksdagen törelagda törslaget till en bevillning af tre millioner och lägger vigt på det önskeliga i att så snart som möjligt svenska trupper måste sammandragas på sådane punkter, som läge beqvämt till för nulitärs ötverförande till halfou, hvarest deras närvaro i rätt tid skulle kunna atvända för luster, hvilka icke senare skulle kunna uppråttas genom de största ansträngningar. En depesch från den danske gesandten i Stockholm innehåller en forberedande underrättelse om att det mottagande depescherna at d. 27 erhållit hos gretve Manderström var långt ifrån tillfredsstallande, i det grefven nemligen lagt vigt derpå, att den davarande ställningen var mycket olika mot den i Augusti månad, då underhandlingarne började. Striden hade antagit större dunensioner, alla undertecknarne af Londonertraktaten vore intresserade 1 striden, Sverige borde alltså akta sig för at isolera sig. Tillika hade stämningen i Tyskland blifvit ännu starkare upphetsad genom den nya gemensamhetsförsattningens undertecknande än genom sjelfva arfstrågan. Hvad som i denna depesch blet antydt, utvecklades utförligare i en depesch af d. 2 Dec. från grefve Manderström till grefve HamllIton. Medan i densamma antydningar gifvas om de meddelanden från den senare, som bildat utgångspunkten för den danske ministerns depesch at d. 27 November, uttalar gretve M. truktan för att hr Hall begått ett misstag genom att förvexla ställningen sådan den var, då han skref, mot den som var för handen, då gretve Manderström uttalade sig på angisna sätt. Det hade nemligen törsiggått en otantlig förändring, icke tilltölje af konung Fredriks död, ty denna tilldragelse kunde icke, såsom redan uttalats d. 16 November, utöfva något inflytande på sven: ska konungens åsigter, utan genom andra omständigheter som ledsagade denna tilldragelse eller framgingo derat. En stor del af de tyska staterna hade icke erkänt konung Kristian IX, hvarför det nu icke längre var tal om en förbundsexekution, utan om ett anfall som afsåg att från danska monarkien skilja provinser, som alltid utgjort en del derat, och om hvilka Londonerprotokollen förklaral att de också sör framtiden skulle tillhöra densamma. Om en offensiv och desensiv allians hade det aldrig varit tal, utan blott om ett bistånd som skulle lemnas vid ett gifvet tillfälle och under bestämda förhållanden. Härpå kunde visserligen svaras, att faran för Danmark vuxit, och detta förnekas icke; men det kan då också göra sig räkning på ett eltertryckligare bistånd. Sveriges ställning är i hvarje fall icke densamma; det är ganska visst förpligtadt att upprätthålla londonerprotokollen, men af samma rättsgrund, som öfriga makter, från hvilka Sverige icke kan skilj: sig genom att bringa sig i en isolerad stall ning, som skulle göra lösningen genom va penmakt till en nödvändighet och förlama ver kan af Sveriges uppträdande vid en möjligt vis blifvande konserens. Dess ställning med gifver det att lugnare döma ötver förhållan dena, och det bör först af allt fästa alseend. vid sina egna intressen. Ögonblicket är e lämpadt för afslutande af traktaten; men lan ken derpå skall icke helt och hållet uppgit vas. Danmark har hatt nytta af det uppseen de som förhandlingarne om densamma fram kallat; den har, sä att säga, ringt med storm klockan för Europa, och dessa törhandlinga behöfver man icke heller nu afbryta, ej helle förklara för någon det egentliga sawmanhange! Ordning skall nog åstadkommas genom under stöd at Europas vigtigaste makter; har Dan mark dessas bistånd skall det vara beskyd dadt mot ötverdritna fordringar, men har de deras opiniou emot sig kan det icke geno