göra något för att hindra saken; det kunde ingen. Mr, Carlton och Laura hade fatt några timmars försprång och kunde ej föras tillbaka. Om Jane också fått veta, att de blefvo u pehållna på Lichfords station några timmar, så skulle hon dock ej ha kunnat uträtta något. Ty om än den snubbaste häst i verlden stått färdigsudlad utanför hennes dörr, och hon bestigit den och som en ny lady Godiva galopperat på den mörka och smutsiga vägen, skulle bon näppeligen kunnat ha kommit före midnattstågets afgång, ty klockan var öfver elfva, när Judith upplyste Jane om sakeruas ställning. Nej; hon kunde ej hindra flykten. Denna tanka förkastades såsom outförbar; och man bör för öfrigt erinra sig, att Jane icke visste, att de rest till Lichford; hon hade ingen aning om hvad väg de tagit. Hon funderade isynnerhet på huru hon skulle kunna underrätta sin far om hvad som inträffat på det för honom minst pinsamma sättet. Jane skulle ha u poffrat sitt lif, för att bes, ara honom fysiska eller moraliska lidanden. Då och då uppsteg ett svagt hopp, att hon och Judith misstagit sig fullkomligt, att deras farhågor voro ogrundade, att de dömt Laura orättvist, och hundrade gissningar rorande ställen, der Laura kunde vara alstrades af hennes upphetsade funtusi. Och i sjelfva verket var den omständigheten, att mr Carlton rest bort från staden för några dagar, såsom hans riga sagt Judith, icke ett tillräckligt bevis för att Laura också gjort det. Men äfven när dessa gäckande föreställningar föresväfvade henne, vur öfvertygelsen om det värsta rotfästad i hennes själ.