—— inna någon punkt att företrädesvis hvila vid. Äro dertill de scener, som något mera sprinsa i ögonen, mindre väl valda, såsom måhända kunde sägas om hr DUnkers tafla, känner man sig vid dess beskådande ej rätt tilltredsställd; taflan må för öfrigt, såsom här var förhållandet, vittna om stora talanger i utförandet, koloriten etc. Herr Nordenberg hade förlagt de af honom målade scener till Norge, enligt hvad katalogen gaf vid handen. Men månne detta ej berott på något misstag: Både de sramställda sederna och drägterna äro svenska, och prostfar bär under den sedvanliga isterhakan en sådan prestkrage som brukas i Sverige, men såvidt jag vet, alldeles icke i Norge. Dessutom tyckte jag mig igenkänna de uppträdande personerna för att vara desamma, hvilka hr Nordenberg i fjol presenterade oss en söndagsmorgon i ett klocktorn i Sverige; alla bibehållna vid samma goda hull. Med flit sammanställde jag nyss DUnkers och Nordenbergs namn, derföre att dessa båda målare blitvit i en fransk tidning, hvars yttrande jag går att anföra, framhållna som representanter för Disseldorferskolan. Det bör härvid anmärkas, att det under den senare tiden på vissa håll blifvit en jargon att tala i nedsättande ton om ifrågavarande skola. En och annan som inhemtat sin egentliga konstnärsbildning i Disseldorf tycker, efter att hafva något sett sig om på ateliererna i Paris, att han fått sina ögon öppna för något högre inom konsten, än man i Disseldorf har en aning om, Nekas kan det ej, att Paris i närvarande stund är den plats, der det för konsten öppna sinnet finner sin rikaste näring, der konstnären lättast kan utbilda sig efter sitt speciela konstlynne och der han minst riskerar att hemfalla under slentrianen. Vidare är det onekligt, att Dusseldorferskolan håller på en mängd tradttionela reglor för sin konstverksamhet, hvilka åstadkomma enformighet och hindra en friare utveckling. Den nyssnämnda kritiken har således rätt i många af sina anmärkningar, men den har orätt i att gå ända till den ytterligheten att vilja med hull och hår fördöma allt hvad Diässeldort presterar. Se här huru franska tidningen La Presse yttrade sig, då den i sin redogörelse för 1864 ärs salong kom till disseldorfsmålarne: Anker är schweizare, Lasch sachsare, Salentin preussare, DUnker och Nordenberg svenskar; men de äro alla patenterade i Disseldorf, denna plats för en pittoresk industri, hvars idylliska produkter redan gjort inkräktningar på våra expositioner. Den mest rörande enformighet råder inom denna skola, som gerna kunde märka sina taflor med en sabriksstämpel. Samma tölpiga, hvardagliga modeller; samma runda plumpa teckning; samma falska bonhomie i kompositionen; samma vackra stämning i Jandskapet. Alla måla bra; ingen bättre. Det skulle vara lika svårt att välja mellan deras taflor, som mellan ruladerna af en trupp tyrolersångare. Må vi vara på vår vakt emot denna invasion af tjocka tölpar, karlvulna matronor, fadda flicklollor och osmakliga bortbytingar till pojkar, som öfverlasta och vanställa den hos oss hemmastadda konst. Må vår franska esprit icke ingå en messallians med don tyska jovialiteten. Låtom oss förekommande mottaga dessa bönder från Rhen, som besöka oss i massa, liksom på hemvägen från en Kermesse, men taga oss i akt för att göra dem en kontravisit: Detta är ju ord och inga visor, och jag lemnar åt läsaren sjelf att afgöra om icke denna förkastelsedom är alltför hård. Såsom en motvigt mot densamma, vill jag emellertid nämna, att andra franska tidningar varit af en helt annan mening. Le Siecle omtalade Nordenbergs taflor med de vackraste losord och framhöll en mängd goda egenskaper hos dem; och en annan fransk tidning yttrade sig ytterst fördelaktigt om hr DUnkers tafla. För öfrigt äro sådana hvarandra motsägande omdömen ej särdeles ovanliga. En af Rousseaus taflor t. ex. förklarades af en tidning