Danmark. Den sista ljusglimten af hopp har slocknat och ingen ljusstråle förmildrar mörkret. Man hade trott det vara sanning, att Frankrike affardat till Wien och Berlin en note till förmån för Danmark, och man hade hyst oförställd glädje deröfver, ty kejsar Napoleon är dock en man bak ordet och Frankrike den mäktigaste stat i verlden. Men ryktet var falskt — någon sådan note har aldrig gått af stapeln. Det säges, att en meningsskiljnad råder mellan Österrike och Preussen ang. interimsregeringen i Slesvig. Osterrike vill, att Förbundet äfven skall ha del deri, Preussen pockar på, att de båda stormakterna ensamma skola taga denna sak om händer. Denna schism skall konung Wilhelms besök ashjelpa. Till Vogel v. Falkensteins efterträdare i den militära förvaltningen af Jutland har utnämnts general Plonski, som slagit ned sina bopålar i Ärhus. Fedrelandet omtalar ett tysk köpmansknep. Hamburgarne har neml. låtit föra ofantliga massor af manufakturvaror upp i Jutland. utan att erlägga tull för dem, i atsigt att derifrån skola med detta kram utan vidare kostnader öfversvämma landet, då occupationen i Jutland upphör. . I måndags företogos inom Riksrådets öfre kammare, eller landsthinget, till behandling forne ministern Orla Lehmans frågor: 1. Om regeringen erkänner, att riksrådet, i öfverensstämmelse med grundlagen at d. 18 nov., tortfar att bestå uti alla de detsamma tillkommande frågor, fastän det territoriala området för dess verksamhet kunde genom olyckliga händelser bli förminskadt, tills en förändring i asscende på denna riksrådets myndighet kun de med dess förfatlningsenliga samtycke inträda? — 2. Erkänner regeringen, att, i enlighet med grundlagen af d. 18 nov. 1863 S 2, konungen icke utan riksrådets samtycke kan ötvertaga regeringen i något från monarkien afträdt land? Konsehpresidenten Bluhme uppläste ett i regeringens namn afattadt svar, som gick derpå ut, att, då riksrådets konstitutionela myndighet i alla gemensamhetsangelägenheter var betingadt af en koustitutionel förbindelse mellan konungariket och Slesvig, kan regeringen icke erkänna, att, om denna konstitutionela förbindelse upphör, den ifrågavarande myudigheten tillkommer konungariket för konungariket och Slesvig. Regeringen kan icke yttra sig om, huru man skall ställa sig i afseende på de steg, som skola tagas, för att åväga bringa en konstitutionel ordning af de under riksrådet hörande angelägenheter och derigenom tillförsäkra det danska folket ett konstitutionelt inflytande på dessa. Den andra frågan deremot besvarade regeringen jakande. Det otillfredsställande svaret på den första frågan framkallade en mycket utförlig diskussion, under hvilken Bluhme och David sökte modifiera svarets beskaffenhet och särskilt erkände, att riksrådet måste inkallas, för att lemna sitt samtycke till freden. Le hman nedlade en allvarlig protest mot grundlagsförändringar genom andra än de lagliga organerna; hans åsigt understöddes af Madvig. Andre var ense med dem, men inlät sig på en bitter kritik af hela den tidigare politiken och motsades af Madvig, Lehman samt Ploug. Tscherning talade till förmån för regeringen.