känner väl icke enkegrefvinnan af Oakburn, mr Carlton? — den nuvarande earlens farmor? -Nej, sir. — Det är ingen förlust för er. Hon är hans farmor och min tant, och af alla envisa, sjelfviska och oefterrättliga qvinnor är hon den värsta. När Jane var född, sade hon till mig: kalla henne Clarice, Frank. Nej, det gör jag icke!, sade jag; hon skall heta Jane, efter min mor. Det gick på samma sätt, när Laura var född. Kalla henne Clarice, Frank, så står jag fadder åt henne, ropade grefvinnan. Rej, det gör jag icke, sade jag, hon skall heta Laura efter min syster, som var död. Och då blefvo mylady och jag vänner på fullt allvar. Hon hette sjelf Clarice, begriper ni. Ja, jag är så nära slägt med de förnäma Cakburnarna och jag är sjelf en kapten på half sold, som får se på shillingen. — Stå många mellan er och titeln, sir? frågade mr Carlton. — Endast en, blef svaret. Om earlen dör utan barn, blir jag earl af Cakburn. Men hvad betyder det? Han är ung, och jag är gammal. Han gifter sig snart och får barn, som ärfva honom. — Jag tror, att om jag stode så nära påärsvärdigheten, jag skulle spekulera på den, sade mr Carlton med ett hjertligt skratt. — Och missräkna er på kuppen! svarade den rättframme sjömannen. Nej, det är illa nog att räkna på att ärfva gamla män, men ännu värre att räkna på att ärfva unga. Jag tackar Gud för utt jag icke är dum nog att