som de för ögonblicket framställa, sannolikhetens s prägel, nödgas upplinna förslag om skadesersättning, hvilka aldrig hafva väckts. De säga nemligen, att Frankrike skulle erhållit uttryckligt löfte om territorial utvidgning eller att åtminstone utsigt härtill skulle ha öppnats. Det har dock hvarken varit tal om något löfte eller någon utsigt. England har ej erbjudit något, och Frankrike har ej begärt något, detta är sakens rätta sammanang. Uvarken lord Clarendon på sina resor (det säga vi med bestämdhet och frukta ej för att bli motsagda) eller det engelska kabinettet i sina depescher ha gjort den ringaste antydan om, att Frankrike skulle kunna erhålla Rhengränsen. Har under förhandlingarne i parlamentet, der ministeren och oppositionen fullständigt uttalade sig, det aldra ringaste framkommit, som kunde tydas i den angifna riktningen? Nej. Våra motståndare kunna icke nämna någon annan grund för sitt påstående, än de artiklar, som framkommit i Times och Morning Post. och det skulle likväl vara alltför naivt att taga sådant för allvar, Frankrike låter ej förmå sig att sätta sitt öde på spel, om det icke har något annat att hålla sig till, än artiklar i de engelska tidningarne. Saken skulle således hafva ställt sig så: Frankrike skulle utstått ett fastlandskrig, medan engelska flottan seglade omkring, utan att ha något att frukta, och vi måste å vår sida ha gjort omätliga uppoffringar utan löfte om ersättning, under det England blef i hvarje hänseende tillfredsstäldt utan att offra någonting. Vi vilja öfverlemna åt våra motståndare att klaga öfver, att ett sådant resultat ej ernåtts, i det vi sjelfva alltjemt fastbålla vid den åsigt, att franska regeringen hade riktig blick för förhållandena och var lifvad af sann fosterlandskärlek, då bon nekade att inlåta sig på ett så äfventyrligt företag. Denna artikel har lika mycket fått en krigisk som en fredlig uttydning. I Paris har någon tid process förevarit mot de tretton advokater, hvilka, såsom medlemmar af valkomitten, beskylldes för att lag stridigt bilda föreningar, som öfverstego 20 personer. Denna process har nu blitvit afgjord. Oaktadt ett ypperligt törsvar af Jules Favre, som var advokat för Garnier Pagås, blefvo de tretton ådömda böter å 500 tres hvardera jemte rättegångskostnader. I Belgien börjades i går valen till deputerade kammaren. Valagitationerna äro starkare, än de på lång tid varit. Det bokstafligen regnar ned partimanitester. Intressant är, att de klerikala denna gång ttilochmed upptagit valstriden på ställen, der de under flera år icke vågat uppställa en valkandidat, t. ex. i Brässel. Vid deta tilltälle uppdyker ånyo en hel mängd gamla namn, som man under en följd at år ej hört till, men hvilka tillhöra den belgiska statens stiftare, såsom generalerna Goblet, Greindl, Capeaumont, den berömde ingeniören de Stass m. fl. I Belgien dritva de romerskt-katolska presterna ett spel, som till slut måste öppna folkets ögon för derta anhangs otog. Det är nu presterliga arfsprocesser, som åter låta tala om sig. Före franska revolutionen voroi Belgien åtminstone ?(, af den fasta egendomen kyrkors och klosters tillhörighet, men dessa gods och landerier förklarades at sansculotterna för nationalegendom och försåldes till den mestbjudande, försäljningar, hvilka bekräftats genom konkordatet år 1801 at påfven. Men det är en för längesedan bekant sak, att hos de olika församlingspresterna finnas noggranna förteckningar öfver de då sålda kyrkooch klostergodsen, och att alla möjliga medel begagnas, för att åter komma i besittning af denna egendom, hvarföre den päfliga stadtästelsen äfven förklaras aftvingad och derföre ogiltig. Det är isynnerhet för sjuka och döende som helvetet göres hett, om de besitta dylik egendom. Ej sällan gör kyrkan härvid rikt byte. Men ibland kommer detta ofog till allmänhetens kunskap, i det de lagliga artvingarne klaga, och i sådana fall vinna oftast dessa senare. För några år sedan förlorade sålunda premonstratenserna i Åverbode vid Löwen en dylik process, och nu är det åter samma munkar, mot hvilka af samma orsak klagomål höjts. Denna gång är det de lagliga arfvingarne till en afliden läserska, som ett par år före sin död sålt sin egendom till pater Dierckx, senare superior i Averbode. Arfvingarne påstodo, att Dier gjort köpet endast som mellanman för klostret, och hela köpet är öfver hufvud ett slags restitution, som aftvingats en gammal bönesysters skräck injagade samvete, liksom det ätven är bevi sadt, att alla de medlemmar af familjen, som ega dylik egendom, ansatts af munkarne. Rät tegången lofvar sällsamma upplysningar öfve 1 1