med ett metspö, som bebådade intet godt för Örgrytebäckens laxöringar. Lyckligtvis för dessa började dock en stark regnskur falla innan Larsson i sina operationer hunnit längre än att sätta en mask på kroken. Han vände då om, gående utefter bäcken. När han dervid passerade en hveteäker, hörde han något skramla och såg midt i hveteåkern ett svart föremål (ändamål, kallade Larsson det) med obestämda konturer och någonting hemskt i hela sitt yttre. Fasa grep skomakarens själ; men snart segrade hans naturliga mod, och han kom till det resultat, att det måtte vara ettdera en menniska eller ett kreatur, som han der skådade framför sig. Han ropade och fick svar — gåtan var löst, mysteriet afslöjadt, det var en menniska han såg, och dertill troligtvis, såsom hans skarpsinne sade honom, en menniska som ej var på rätta vägar stadd. — Hvem der? ropade skomakaren manhaftigt. svara hvem ni är, eljest skjuter jag, ty jag har min skarpladdade pistol med mig. — Jag heter Fröjd, svarade mannen i hveteåkern i allt utom munter ton. — Kom hit och bekänn syndare, eljest skjuter jag! skrek skomakaren med stigande mod. All mensklig fröjd är ovis, beter det, men Petter Bengtsson Fröjd var äfven ovis. ithy att han kom fram till Larsson, som var alldeles obeväpnad och ej ens hade en syl på sig, mycket mindre en pistol. Skrämd emellertid af det fingerade skjutvapnet bekände Fröjd, plockade fram de stulna sakerna, och fick sedan lunka till staden följd af den obeveklige skomakaren, som hotade att obarmhertigt skjuta ned honom om han sökte fly. Vid polisförhöret igår om saken erkände F helt heskedligt. Tjäder deremot, en riktig galgfägel, förnekade alldeles att ha deltagit i Fröjds utflykt. Som han emellertid är mogen att åter sändas till allmänt arbete, fick han åläggande att inom åtta dagar skaffa sig laga försvar från cellfängelset, så vida han ville undgå kronoarbetskåren. Den tappre och sinnrike skomakaren undfick en belöning af 10 rdr för sitt välförhållande under sin fisktur, och målet remitterades till rådhusrätten. En qvinsperson vid namn Anna Maria Wallin stod igår anklagad för stöld af en vigselring från en gift person. Denne hade varit ute vid eldsvådan i lördags och sedermera fördröjt sig så länge, att han först vid tolftiden på natten återvände till den husliga härdens fröjder. I förgården till dessa, d. v. s. i förstugan, mötte han en qvinna, som på det ömmaste sätt slöt honom i sina armar. Han var dock ej svag, förklarar han, och snart sagdt oartigt ber han henne dra för f-n i våld, men hennes armar slöto sig blott desto varmare omkring honom. Slutligen blifver han sirenen qvitt och går in till sig. Han fann då till sin fasa, att hans vigselring, hvilken han vid branden stoppat i sin byxficka för att ej skada den, var sin kos. Försigtigtvis lät han likväl ej hustrun märka något — qvinnorna ha så ofta svartsjuka griller — utan gick ut och fick tag i en nattväktare, för hvilken han förklarade sig ha grundade skäl att misstänka en qvinna, som nyss passerat ut ur porten, för att ha stulit en ring. Nattväktaren upplyste honom, att synderskan af honom blifvit uppförd för utestrykande. De begåfvo sig upp i polisvakten och den bestulne igenkände omedelbarligen qvinnan. Denna nekade likväl att inneha någon ring, men då visitation anställdes med henne, hörde man något klinga, och se — der låg nu vigselringen blänkande på golfvet. Hon förklarade nu, att hon fått ringen af den ifrågavarande mannen såsom pant för en skuld till henne, i hvilken han mindre oskyldigt råkat. Han hade dervid tillsagt henne, att följande morgon infinna sig i hans hem med ett bref, då han skulle betala henne. Orsaken hvarföre hon först förnekat sig inneba ringen hade varit den, att hon till en början icke igenkänt honom. Vid polisförhöret vidhöll hon denna historia, tillläggande, att hon, då hon infördes i vakten, visat sig inneha ringen. Detta hade varit fallet, men ingen af konstaplarne hade då närmare sett på den. För öfrigt talade hennes senare fördöljande af densamma tillräckligt emot henne. Målet remitterades till rådhusrätten och qvarsitter Amalia Wallin i cellfängelset. — För stöld häktade engelske sjömannen Charles Drew var i går åter inställd till förhör. Intet nytt upplystes likväl och målet remitterades till rådhusrätten.