Kriget i Nya Zeeland. En korrespondent till en tysk tidning gitver från London en intressant skildring af engelsmännens krig i Nya Zeeland, närmast tramhållande den fördel, som en krigförande makt eger i gevär med hvilka en snabb laddning kan ske. Det synes nemligen som om infödingarne på Nya Zeelaud vetat att förskaffa sig dylika. Korrespondenten yttrar sig sålunda: Det är bekant, att England olyckligtvis har ett krig på halsen i Nya Zeeland. De infödda derstädes äro halfciviliserade vildar, men begåfvade med en sällsynt intelligens och en nästan ridderlig tapperhet, kort sagdt, det ett af de intressantaste folkslag engelsmännen kommit i beröring med. Dessa intödde ha al de engelska koloniauktoriteterna blifvit behandlade nästan som bortskämda barn, i det de ställt sig emellan dem och den inträngande hvita racen. Kegeringen har ofta saknat takt eller ock har den lagt en svaghet i dagen, hvarigenom flera krig blitvit förorsakade, hvilka förts utan osleruyek och icke kunnat medföra en varaktig fred, emedan de insödda under desamma icke lidit betydligt och voro säkra på att erhålla förlåtelse så snart de underkastade sig. Förlidet år börjale emellertid tiendtligheterna på ett allvarligt sätt och man tog nu den frågan under öfservägande om man alldeles skulle uppgifva en af öarne, hvilka redan hvimlade af europeiska nybyggare, eller börja ett krig, som skulle betaga de infödda lusten att någonsin mera gripa till vapen. I början af fälttågel gick allting bra. Flere sörskansade punkter, som med törvånande skicklighet blitvit valda at de infödde, eröfrades utan synnerlig förlust på engelska sidan och den lilla britiska armåen inneslöt fienden i en krets, som dag från dag blef, trängare. De intödda hade emellertid gjort sig erfarenheten till godo och hastade att organisera sitt försvarsväsende på ett helt annat sätt. De hade kastat sig in i tvenne Pahs