att ett sådant umgänge skulle stegra veckans skulder med några shilling. Det är riktig skam! — Ts, Laura! Om vi börja knota, så blir det ännn mycket värre. Det är vårt öde, och vi måste uthärda det tåligt. Laura Chesney tycktes ej det ögonblicket vara böjd att uthärda det tåligt. Hon anslog tangenterna högt och häftigt och spelade några ögonblick liksom för att ge luft at sin harm. Den lilla flickan hade statt tyst vid fönstret lyssnande till sina systrar och fästande sina milda, bruna ögon ömsom på den ena och ömsom på den andra. Plötsligt hördes något ofvanifrån, alldeles som om en tjock promenadkäpp stötts i golfvet. — Ser du, Laura! det är för att du spelade så högt! ropade barnet. I dag när jag spelade, glömde jag mig och kom att spela för högt, och genast knackade pappa med käppen, som om den skulle körts genom taket. Laura Chesney steg upp, tillslöt pianot icke fullt så saktmodigt som hon kunnat, om hon velat, och gick till fönstret. När hon stod der och såg ut, fick hennes hår en riktig guldfärg i den nedgående solens sken. Bum! bum! bum! ljöd åter käppen. Jane reste sig upp. — Det är icke pianot, sade hon. Pappa måste vilja ha något. Hon ämnade ila ut, men qvarhölls af en högljudd och befallande röst, som ropade: Laura! Laura! Jane drog sig undan och sade: — Det är du, Laura. Skynda dig upp.